Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 6, Juni - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
stora musiksällskapens vårkonserter.
Musikföreningen gaf härvid Jephta, Händels sista
oratorium, ett särskildt i körerna storslaget
och imponerande verk, som föreningen valt
för att därmed högtidlighålla sitt jubileum,
(den hade nämligen under de år, den ägt
bestånd, gifvit jämnt femtio konserter, något som
naturligen måste firas); under hr Nerudas
ledning utfördes detta Händelska oratorium
förträffligt, i mindre grad dock solopartierna,
ehuru de voro anförtrodda åt så bepröfvade
krafter som grefvinnan Taube, fru Edling,
hrr Lundqvist och Smith. För öfrigt äro
solosångerna i Händels oratorier icke alltid
af större intresse, något som kanske till en
del beror på att de icke utföras så, som på
Händels tid skedde, då alla fermater och ofta
äfven de uthållna noterna, särskildt vid temats
återkomst, voro afsedda att varieras och
smyckas med en del sirater, hvilka gåfvo mer
rikedom, omväxling och lif åt melodien. I
Tyskland har den kände framstående
Händel-for-skaren Chrysander försett flere Händel-oratorier,
såsom »Esther» och »Deborah», med dylika
utsmyckningar, hvilka på Händels tid anbragtes
af sångarne själfva — ännu så sent som i
våra dagar har madame Artöt förstått att på
finaste sätt och i musikens egen stil smycka
Händel-arian »Verdi prati», hvilken på detta
sätt sjungen af henne lär ha ägt ett tjusande
behag. Vid de stiltrogna uppförandena i Mainz
framkallade de Chrysanderska bearbetningarna
stor verkan, såsom Händels senaste biograf,
Fritz Vollbach, som själf dirigerade vid dessa
konserter, omtalar. Äfven begagnades vid
dessa tillfällen Händels original-instrumentation;
den som användes i Stockholm lär ha
arrangerats af Sullivan, Mikadons kompositör, som
förmodligen är den ende operett-komponist i
världen, som tillika är kännare af det
klassiska oratoriet. Sullivan har för öfrigt själf
skrifvit oratorier.
Bekant är den stora beundran, Gluck
hyste för Händel, hvars porträtt prydde hans
sofrum, dit han aldrig underlät att föra de
främlingar, som gästade hans hus, för att de
skulle skåda bilden af världens störste
komponist. Händels beundran för Gluck var
något mindre, åtminstone om man får tro den
gamla historien om Händels yttrande, att Gluck
förstod af kontrapunkten lika mycket som
hans kock, hvilket emellertid fälldes på en tid,
då Glucks alla epokgörande verk ännu voro
oskrifna. Händels oratorier voro på
1700-talet väl i allmänhet icke kända på kontinen-
ten, ehuru några af de förnämsta genom den
bekante musikvännen von Swietens försorg
uppfördes i Wien, men musikerna kände dem
naturligtvis, och särskildt torde »Jephta» icke
ha varit obekant för Gluck. Åtminstone kan
den stora likheten mellan Jephtas recitativscen
och Agamemnons stora seen i Glucks
»Iphigenia» väl knappast bero på en slump, om den ock
till en del förklaras af det likartade i
situationen. Jeptha är en gammaltestamentlig
fältherre, som i striden mot ammoniterna
lofvar Herren att offra den, som först möter
honom vid återkomsten till hemmet, om han
segrar i striden. Han återvänder segrande
och mottages af sin enda dotter, Iphis, som
i spetsen för en skara af unga flickor dragit
honom till mötes. Offret behöfver emellertid
icke fullbordas. En ängel spelar här samma
roll af räddande deux ex machina, som i det
grekiska stycket utföres af Artemis. — Att
Gluck här haft en förebild, som han noga
studerat, torde väl vara säkert. Intressant
är för öfrigt i detta oratorium den romantiska
kolorit, som Händel anbragt i förspelet till
kören »Cherubim och Seraphim», där det
skildras, hur änglaskarorna skydda och leda
israeliterna. Att en dylik romantik i skildringen
af det öfvernaturliga förefinnes hos Händel,
har eljes mången velat förneka.
Filharmoniska sällskapet gaf på sin konsert
Griegs dramatiska seen Olaf Trygvason,
hvilken aldrig blef mer än fragment, något som
man bör beklaga, ty såsom hel opera hade
denna öfvervägande dekorativa musik kunnat
haft ett berättigande, som man knappt vill
tillerkänna den såsom ren musik. Melodiska
praktställen saknas naturligen ej — det är ju
alltid Grieg som är komponisten — men
karakteristiken är ofta tämligen utvärtes,
såsom i völvens strofer med dess omkväde i
ackompagnementet till rytm å la Kasper i
»Friskytten». Ett glansfullt ställe är onekligen
kören »Tre nætte bad vi», ehuru den, tagen
i väl hastigt tempo, såsom nu var fallet, lätt
kan banaliseras. Ett enda nummer, hvilket
som hälst, ur Per Gynt uppväger bestämdt i
musikaliskt värde hela denna komposition.
Man minnes det ända till ytterlighet
soignerade utförande, som under Griegs egen
ledning kom hans kompositioner till del vid
Grieg-konserterna å Operan förra året, och med tanke
härpå kanske man kan våga framkasta den
förmodan, att komponisten icke skulle blifvit
så nöjd med det utförande filharmoniska
sällskapet under hr Stenhammars ledning bestod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
