Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 9, Okt. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
MUSIK.
K. Teatern.
Sept. 19. Kantat. Frondörerna. Scener ur Estrella
de Soria.
» 28. Djamiieh.
» 29 .På Sicilien.
» 30. Mignon.
Vasateatern.
Aug. 27. Flickorna Michu.
Sept. 23. Operabalen.
Konserter.
» 24. Första symfonikonserten.
OM programmet vid det nya kungliga
teaterhusets invigning har redan
mycket skrifvits både för och emot, dock mest
emot, och icke utan skäl. Hvad som då
framför allt bör klandras, är att icke detta
tillfälle firades med en föreställning af verkligt
enhetlig konstnärlig prägel. Ett så vidt
möjligt glansfullt återgifvande af Fidelio, Don
Juan eller Trollflöjten, Tannhäuser,
Lohengrin eller Mästersångarne skulle med helt
annan éclat ha invigt den nya byggnad, där
det väl är meningen, att vi framgent skola
få fröjdas åt allt, hvad den
musikalisk-dramatiska konsten frambragt mest skönt,
djupsinnigt och gripande, naivt och lefnadsgladt.
— Men programmet skulle vara svenskt. Ja,
där ha vi det, de klassiska mästerverken
skulle denna gång få ge plats åt ett urval
af svenska konstverk. Äga vi då någon
svensk musikalisk-dramatisk konst? Äfven
med risk att bli ansedd för en klen patriot,
nödgas man härpå svara nej. Vår ende
verkligt ursprungligt svenske tondiktare, August
Söderman, har icke skrifvit några operor,
med undantag för den lilla komiska
enaktaren »Hin ondes lärospån», en bagatell
från Södermans ungdomsår, som visserligen
förtjänade en plats på repertoaren och äfven
skulle ha prydt det plock-program, hvarmed
operahuset nu invigdes, men dock icke med
sin ännu en smula eklektiska musik och sin
från franskan hämtade text kan anses utgöra
ens början till en svensk operadiktning. Och
våra öfriga tonsättare, som försökt sig som
operakomponister, ha icke i regeln ägt den
originalitet, den musikaliska individualitet, som
kunde förlänat deras verk lifskraft.
Emellertid skulle programmet vara svenskt.
Man erinrade sig då, att vår klassiske ro-
manskomponist, A. F. Lindblad, skrifvit en
opéra-comique, Frondörerna, och att en
annan svensk tonsättare, den store, så länge
misskände Franz Berwald, äfven skrifvit
operor, däribland Estrella de Soria, som icke
var alldeles okänd, då den sedan femton år
varit tillgänglig i klaverutdrag, utgifvet af
Musikaliska konstföreningen. Och här, i
Ber-walds Estrella, träffade vi verkligen ett stort
och äkta konstverk, snillrikt, skönt och
fängslande, trots de svagheter, som vidlåda
texten. Berwald kunde, om han hade funnit
en duglig librettoförfattare, ha skapat oss en
svensk musikalisk-dramatisk konst, det inse
vi nu, men det gick honom, så som det gått
många andra. Då han icke kunde finna
den verkligt konstnärliga text, som utan
tvifvel föresväfvade honom, men kände sig
mäktig att frambringa ett dramatiskt konstverk,
så grep han det första bästa machverk, han
fick tag i, och -— hvad som icke händt med
många andra •— öfvergöt det med hela den
bländande glansen af sitt rika musikaliska
geni. Den förtjänsten hade emellertid
texten — må vi göra hr Prechtlers verk
den rättvisan •—• att den icke innehöll
något torrt, som band den musikaliska
fantasien. Tvärt om, situationer så grella som
möjligt. Allt hvad en frodig
hyper-roman-tisk fantasi kunnat uttänka af bjärta
effektmedel finns där i rikt mått. Med en
skrikande grann och effektsökande musik hade
en sådan opera icke varit att uthärda, nu
adlar i stället noblessen i Berwalds musik
den rafflande handlingen. Hade vederbörande
varit kloka, så hade de, när programmet nu en
gång skulle vara svenskt, till
invigningsspektakel gifvit oss hela denna opera, i stället för att
uppföra två lösryckta scener, som ofvanpå en
lång kantat och en två timmar lång och föga
dramatisk opera icke kunde verka så som de
bort. Och dock knöt sig nästan hela intresset
af aftonens föreställning vid dem — en
fingervisning så god som någon för teaterdirektionen
att en annan gång låta oss höra hela
stycket, något som helt enkelt är dess
skyldighet. Man tar icke efter så många år upp
ett mästerverk, för att endast utföra det i
fragmentariskt skick. Kanske vågar jag
äfven rekommendera vederbörande ett annat
verk af Berwald, den opera »Drottningen af
Golconda», hvilken skrefs som festopera till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
