Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 10, Nov. - Teater. Stockholms teatrar. Af K. H—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
Dramatiska teatern.
Okt. 5. Madame Sans-Gène.
> 22. Hof gunst.
Nov. 1. Hamlet.
Svenska teatern.
Okt. 14. Flickornafria. Kontrollören vid sofvagnarna.
Nov. 1. Polykrates’ ring. Törnestigen.
Södra teatern.
Okt. 17. Näckens dotter. (Gustaf Bergströms
fyrtioårs-jubileum.)
» 27. I friareärenden. Ställföreträdaren.
* *
Dramatiska teaterns verksamhet under
oktober har synbarligen gått ut på att
öfvertyga publiken om, att denna icke genom
fru Hartmanns eller nuvarande friherrinnan
Cederströms afgång från scenen behöfver frukta
någon slopning af den repertoar, som denna
artist var den främsta att uppehålla, utan att
teatern trots denna förlust mycket väl är i
stånd till att på ett värdigt sätt tillfredsställa
traditionens och kontinuitetens fordringar.
I det ena af de tvenne stycken, hvilka
under sagda månad så godt som uteslutande
upptogo spellistan (se ofvan), hade nämligen
fru Hartmann firat triumfer mer än ett
hundratal gånger, och det är mycket antagligt,
att hon skulle gjort det åtminstone halfva
antalet gånger i det andra, om hon varit kvar.
Nu kunde dessa stycken, tack vare fru Norrie
och fröken Widell, både spelas och göra lycka
ändå, och framtiden ter sig således helt ljus
och förhoppningsfull för alla dem, som hålla
på att skratta sig fördärfvade —• och tycka
om att göra det — åt madame Sans-Gënes
och fröken Lissies i »Hofgunst»
hofnignings-försök.
Att för öfrigt en artist med fru Norries
intelligens och stora begåfning en gång på
allvar ville fresta lyckan i något annat än
operetten, är inte att undra på — tvärtom;
det är endast synd, att hon inte kommit på
den idéen en tio eller femton år tidigare, då
hon ganska säkert vid det här laget kunde
ha varit en skådespelerska af rang. Nu
däremot torde det vara för sent för henne att
afhjälpa de olater och brister i uttrycksmedel,
som en än så framstående operettdiva till
följd af själfva sakens natur är bekajad med,
och hvilka i en rol, som på skådespelerskan
ställer större konstnärliga anspråk än
hertiginnans af Danzig, naturligtvis skulle blifvit
ännu mer framträdande. Detta är som sagdt
att beklaga, ty på flera ställen i »Madame
Sans-Gëne» gaf fru Norrie prof på en
omedelbarhet och en äkthet i känslan, som tyvärr inte
äro alltför vanliga hos våra skådespelerskor,
de må nu vara unga eller gamla. Särskildt
gjordes andra aktens seen med mannen på ett
verkligen medryckande sätt, varmt och enkelt,
och framställningen nådde också här sin
höjdpunkt. Det egentliga bravurnumret i pjesen,
uppträdet med Napoleons systrar i samma akts
slut, kom nämligen inte till sin rätt; fru N.
kunde här hvarken behärska sin röst eller
sin mimik — hon slog öfver, och effekten
uteblef. Ej heller utföll den stora scenen
med Napoleon i tredje akten riktigt lyckligt,
fast det inte är godt att säga, hur den skall
spelas, eftersom Sardou, som aldrig är blyg
af sig, här inte generat sig för att göra den
manhaftiga, rättframma och frispråkiga Cathérine
till en helt annan människa, som både kan
kokettera och spela komedi. Fru Norries
replikbehandling i denna seen saknade
emellertid tillbörlig finess, och den veritabla
operettgrimas, med hvilken hon afslutade den, var
allt annat än på sin plats. Men man får
heller inte begära för mycket.
Ifrån det stolta kejsarhofvet i Paris
begåfvo sig Dramatiska teaterns artister direkt
till ett litet obetydligt dussinhof i Tyskland,
där en herr von Trotha hade arrangerat en
enkel och uppbygglig historia i fyra akter,
benämnd »Hofgunst», och funno sig äfven
där på ett lyckligt sätt till rätta, — alla med
undantag af fröken Widell, som icke varit
med i »Madame Sans-Gëne» och därför först
här i en liten landtfrökens, Lissie Hohensteins,
skepnad fick lära sig att hälsa fint. Detta gaf
naturligtvis, som jag redan antydt, anledning
till en förnyad och ohejdad munterhet i salongen,
och författaren hade varit så säker på sin sak
därvidlag —- mycket säkrare än Sardou —
att han visligen sparat på all annan kvickhet.
Hvad som för öfrigt försiggår i stycket, är
onödigt att närmare redogöra för —- de som
skola ha hvarandra, få hvarandra, och det
ungefär på samma sätt som i en mängd andra
tyska lustspel, vare sig de äro »fina» eller inte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
