Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 10, Nov. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
MUSIK.
K. Teatern.
Okt. 2. Muntra fruarna i Windsor.
» 4. Martha.
» 5. Fidelio.
> 7. Don Juan.
> 1;. Tannhäuser.
» 17. Pajazzo.
» 19. Wilhelm Tell.
Nov. 2. Trubaduren.
> 3. Regementets dotter.
Vasateatern.
Okt. 10. Lyckoflickan.
5 26. Geishan.
Nov. 6. Vermländingarna.
Konserter.
Okt. 11. Fru Bergliot Ibsens konsert.
» 25. Hr Berndt Carlsons kammarmusik-soaré.
» 2b. Fru Dagmar Möllers romansafton.
Nov. i. Hr Harold Bauers konsert.
» 4. Hr Bauers andra konsert.
» 5. Andra symfonikonserten.
Jag har denna gång först att redogöra för
säsongens första symfonikonsert, som
redan under invigningsveckan gick af stapeln.
Programmet var äfven nu svenskt, men —
alldeles som vid invigningsföreställningen —
icke tillräckligt representativt. Man fick
emellertid höra Södermans härliga Offertorium,
och därför bör man vara tacksam, då
Söderman numera rätt sällan spelas på våra
större konserter, där man icke på länge hört
vare sig »Vallfärden till Kevlaar», »Svarte
riddaren», »Hjärtesorg» eller marscherna till
Richard 111, för att nu blott nämna några
bland hans mest karakteristiska och sköna
skapelser. Kanske anses dessa kompositioner
icke tillräckligt solida?
För öfrigt utfördes orkesterverk af
Norman och Rubenson. För älskare af det
solida, akademiskt gedigna borde Normans
Essdur-symfoni ha varit välkommen; den som
däremot i likhet med mig är nog enfaldig
att föredraga den musik, som kommer
pulsarna att slå häftigare eller ögonen att
fuktas, lämnade den temligen oberörd.
Skulle Norman representerats vid detta
tillfälle, och det borde denne noble,
älskvärde komponist naturligtvis, så borde det
hellre ha skett med en komposition, som mera
tydligt hade visat hans betydelse, t. ex. med
det romantiska konsertstycket för piano och
orkester, som kanske hr Stenhammar någon
gång låter oss få höra. Rubensons symfoni,
som har den förtjänsten att icke ge sig ut
för mer, än hvad den är, och att vara fri
från konstladt djupsinne, är ett verk af en
förfinad smak och dessutom frisk med
glimtar af ungdomligt geni. Möjligen kan man
undra på dess upptagande å programmet vid
just detta tillfälle. Vår verkligt
representative symfoniker är Berwald, men han hade
nyligen representerats af Estrella, och man
unnar gärna den lilla triumf, som utförandet
af denna symfoni beredde dess tonsättare,
då han under sin långa lefnad aldrig sträfvat
att själf framhålla sina verk.
Den svenska romanssången var vid detta
tillfälle äfven företrädd, nämligen af tvänne
kärnsånger af Geijer och J. A. Josephson,
Normans veka »Månestrålar» och Sjögrens
härliga, poetiska sång »Så far då väl», en af
pärlorna i denne tonsättares lyrik, men som
nu i fru Agnes Janson-Fischers återgifvande
icke kom fullt till sin rätt. Hon sjöng däremo
i öfrigt förträffligt, enkelt och själfullt, buret
och vackert. En visa skall sjungas flärdfritt,
utan hysteriskt patos eller tårdränkt
sentimentalitet, och den konsten visade fru
Janson sig besitta. Mer dramatiskt raffinement
framkom i föredraget at en för öfrigt
obetydlig fransk sång af Ivar Hallström, »Pauvre
garçon».
Denna konsert, hvars samtliga orkesterverk
fingo ett i det hela utmärkt utförande,
anfördes af hr Nordqvist, vid den följande
dirigerade däremot hr Stenhammar, som bl. a.
framförde två mer sällan hörda kompositioner,
Wagners mäktiga Faustuvertyr och Sjögrens
stämningsmålande »De heliga tre konungars
ökenvandring», hvars klangskena orkesterskrud
är af hr Stenhammars hand. För öfrigt fick
man höra Brahms’ intressanta
orkestervariationer öfver ett tema af Haydn, hvilket mycket
komplicerade verk utfördes med stor klarhet,
samt Mendelssohns uvertyr till »Hebriderna»
och Beethovens B-dur-symfoni. Af dessa
stycken’ fick uvertyren i det rytmiskt som
dynamiskt fint nyanserade utförande, som kom den
till del, ny färg och stämning, och äfven
uppfattningen af Beethoven-symfonien hade intresse,
om också dirigenten här understundom
fördjupade sig i detaljer så mycket, att det stora
draget gick förloradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
