Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, Dec. - Teater. Af K. H—g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
delaktigaste. Jag vill endast påpeka, att äfven
om man kan sägas gagna konsten genom att
visa, hur en författare som Shakspere icke
bör spelas, man löper stor fara att blifva
enformig, om det upprepas för ofta. När »Romeo
och Julia» kommer, vore det således stora
skäl i att försöka på det motsatta sättet; med
en någorlunda lämplig rolfördelning -— jag
tänker särskildt på hr Palme som Romeo
—-vore det ju inte omöjligt, att det lyckades.
I det ofvan nämda plockprogrammet
utgjordes det värdefullaste bidraget utan fråga
af den danske författaren Axel Betzonichs
en-aktsskådespel »Guldkarossen». Det var
visserligen icke fritt från rätt svåra longörer och
ej heller från en god dosis sentimentalitet,
men de båda hufvudfigurerna, den gamla
fattiga gumman, som sedan tjugu år tillbaka
sitter och väntar på sin sons återkomst från
Amerika, och den rusige och afsigkomne
stackare, som kommer för att underrätta henne
om dennes död, voro tecknade fullt trovärdigt
och med en allt annat än obetydlig talang.
Det var en verklighetsbild ur lifvet, hvilken
som sådan kanske endast hade det felet att
ibland vara för direkt öfverflyttad på tiljorna.
Så t. ex. kan en ålderdomsslö gummas pjoller
och omtuggande af samma sak icke göra
samma rörande intryck från scenen som i
verkligheten.
Att fröken Åhlander i en rent allvarlig
uppgift skulle lyckas så bra, som här var fallet,
var en glad öfverraskning, då hennes
föregående försök att gå utom sitt egentliga område
kommit en att ställa sig en smula skeptisk i
det afseendet. Hennes enkefru Lyders var
däremot såväl till uppfattning som utförande
en verkligt god och konstnärlig prestation. En
annan glad öfverraskning bereddes man genom
herr Johansson, som gjort en särdeles
karakteristisk och väl utarbetad figur af den druckne
sjömannen — skådespelarens utan jämförelse
bästa rol hittills efter hans öfvergång till den
dramatiska scenen. Skada blott, att han
genom att på några ställen breda på för starka
färger ryckte pjesen ur dess egentliga sfär,
så att åtskilliga åskådare fingo för sig, att det
var en riktig röfvarpjes med denna
inskränkning var hans framställning synnerligen
berömvärd.
»Den rätte», dramatisk bagatell af Georg
Nordensvan, är en liten rätt lustig variation
på det gamla temat mannen, hustrun och
vännen, med en otvungen och muntrande dialog,
som innehåller flera träffande och roliga rep-
liker. Att det hela verkar obetydligt har
man inte rättighet att klandra, då författaren
själf fastslagit hvilka anspråk han vill ha ställt
på sitt stycke. Herr Bæckström som den äkta
mannen var rolig, fru Byström som den unga
frun mindre rolig, och herr Hanson som
vännen icke rolig alls. Herr H. tycks spela alla
roller på samma sätt, och detta sätt är icke
alltid lämpligt.
Herr Fredrik Nycander har med sin nya
pjes »Sista skälmstycket» antagligen menat
något mycket vackert — »konsten lyft ur
hvardaglighetens sfär» eller något dylikt, men det
vore synd att säga, att han gått så vidare
bra i land därmed. Den är visserligen
skrifven på vers, mycket ledig vers till och med,
men af verklig poesi rymmer den icke
särdeles mycket, och detta tillika med dess —
måhända afsiktliga men i så fall förfelade
naivitet och bristande originalitet gör, att man har
svårt att fatta intresse för densamma. Om,
som en dagskritiker yttrat, det icke är
omöjligt, att herr N. äger större talang för
dramatiskt skriftställarskap än hvad hans hittills
uppförda stycken gifva vid handen, så vore
det både för hans egen och för teaterns skull
önskvärdt, att han på allvar toge sig för att
visa det. Våra goda teaterförfattare äro så
få, att en förstärkning därvidlag icke kunde
annat än hälsas med glädje.
Svenska teaterns återupptagande af det
frän Dramatiska teaterns gamla tider kända
dramat »Allt för fosterlandet» af Victorien
Sardou har hälsats med stort och berättigadt
bifall af publiken, berättigadt därför att
pjesen icke allenast, liksom de flesta från Sardous
hand, är ytterst skickligt och verkningsfullt
hopkommen, utan äfven i åtskilliga scener äger
en fläkt af äkta patos och verklig tragik öfver
sig, af hvilka man ovillkorligen måste ryckas
med. Det är möjligt, att detta till en stor
del beror på det gripande ämnet, hvilket som
bekant afhandlar det nederländska
frihetskriget, men det utesluter dock icke, att Sardou
här visar egenskaper, som en senare
generation af en mycket giltig anledning aldrig trott
honom besitta — egenskaper som, om han
själf så velat, borde kunnat göra honom till
verklig skald i stället för till den behändige
faiseur, som han blef och fortfarande är. Det
är sorgligt, att endast den ihålighet, som
äfven i detta stycke förefinnes, gått en så
storartad utveckling till mötes.
Om utförandet är jag tyvärr på grund
af bristande utrymme tvungen att fatta mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
