Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring och letar de danska gossarna,
bli sinnebilden af landssorgen. Denna
storkpappa vore lustig nog — om han icke
vore så tragisk. Gud vet, om han ej
redan går och rufvar på, att hans ungar,
om han lyckas utkläcka några flera, bli
utvisade ur boet! När diktaren vill göra
en själfbekännelse, är den oftast knuten
till en reflexion, som är bunden vid en
främmande gestalt. Ett exempel bland
många är Vildfågel, där fågelns
ungkarlskänslor naturligtvis icke äro fågelns
egna utan tillhöra diktarens eget
ungdomslynnes vagabondnatur. Fågelns
natur tolkas här så:
Må andra fostra gulnäbbade små
och bygga ett näste och släpa strå:
Vildfågel har intet näste,
han älskar himmelens fäste.
Vildfågel har ej bo eller vif,
vildfågel har dock ett härligt lif!
 |
| CARL SNOILSKY. 1861. |
På vanligt språk kallas en slik
omskrifning att icke låta en känsla bli sig
öfvermäktig, ty då bryter nog jaget fram
oemotståndligt. Känslan tolkas dä icke
blott och bart som yttre syn men som
det egnast egna och som ett direkt
lifsbehof. Därvidlag blir dock iakttagelsen
desto intressantare, emedan ett rent
motsatt element också trifves hos diktaren
bredvid det förra; man kunde kalla det
en titanisk stämningsyra, som bryter
fjättrarna och unnar oss en
personlighetsuppenbarelse på ett sätt, som är på en
gång förstulet och imponerande: man
ville jämföra den med den forntida
riddarens brinnande ögon bakom ett
hjälmgaller. Med en bild från Snoilskys
Alhambra kunde man därför säga, att äfven
Snoilskys själ har sina »förnimbart tysta
gemak», dit han insläpper oss, och att
dessa gemaks talande tystnad är en af
hans mest poetiskt tilldragande egenskaper.
Det finns nämligen aldrig hos honom
något brutet, söndrigt, trasigt, osäkert.
Han vet hvad han vill, han må vilja
orätt eller rätt — kort sagdt, han är en
man och ingen skaldeyngling. Energien
eller man skulle kunna kalla den det
fullvuxna draget hos honom, är den
helgjutenhet, hvarom han talat i Benvenuto Cellini;
i motsatsernas tid blir han den hele,
som aldrig dialektiskt kastas mellan olika
hugskott. Hans helgjutenhet bör dock
icke fattas så, att icke hans diktarstrider
varit mångfaldiga, men det är,
föreställer man sig, med hans poesis
blomalstring så som han själf i Vattenliljan
tänkt sig poesiens födelsestund. Han
framställer den under bilden af ett haf, som
ständigt brottas mot en klippa; sargadt
drar det sig åter och åter tillbaka, men
just under den fåfänga kampen lyckas
hafvet ur djupet hämta och på klippan
nedlägga blomman, som det bär i sitt
dunkla sköte, vattenliljan, som kommer
man vet ej hvarifrån. Det förefaller läsaren
som om skalden toge poesiens gåfvor som
ett sådant krigsbyte ur sitt eget hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:43:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0019.html
