Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en eröfrares stolthet öfver en tagen
fånge.
Det kan kanske till och med förefalla
som om Snoilskys egen andes barn icke
vore hans egna utan främlingar, utstötta
ur fadershuset, när diktaren så där
objektivt behandlar sina andliga afkomlingar,
som om de knappast vore kött af hans
kött och blod af hans blod. Vanlig är
ej heller denna öfverlägsenhet. Dock
finnes det ju ett annat stort exempel på
denna diktarens kunglighet gent emot
sina egna produkter, dem han behandlar
som sin personlighets undersåtar: en
dylik öfverlägsenhet kännetecknar också
Goethe. Och innerst beror väl frändskapen
mellan dessa två därpå, att de bägge äro
i andra hand lyrici men i första hand
viljemänniskor, hvilkas personligheter
icke kunnat fångas af eller sammansmälta
med en enda stämning. Den allra
vekaste känslolyriken, som måhända är
en svaghet, blir därför aldrig i
egentlig mening Snoilskys sak. Också, fastän
hans kärlekslyrik kan vara hänförande
melodiskt och musikaliskt vacker, blir den,
om den också börjar som serenad, oftast
till ett kärleksmöte eller ett porträtt. Men
denna styrka att åtminstone för
allmänheten gifva sig tillkänna som den,
hvilken ser hellre än han hängifver sig och
handlar hellre än han sjunger, har också
till naturlig följd, att när hans
själfbeherskning någon gång öfverger honom,
när han gestikulerar i versen och när han
höjer rösten af sinnesrörelse, hans ord
verka med dubbel kraft och få en
oratorisk glöd, hvilken berusar som hans
»unga vin», ty dä bringar han både
»drufvor och rosor», och det är fest i
luften, som man inandas. Det är detta
vi sökt återgifva med namnet
dityrambisk lyriker.
I ungdomsdikterna går öfverdådet
hos diktaren i höjden med en
springbrunns våldsamhet, hvilken älskar att
i sin dans af pärlor spegla solens sken.
Här lefver han fullt i det närvarandes
muntra värld af tro och hopp, och
han är vägledd af sina sinnen, »de
sunda fem», han föraktar allt, som står
utanför den omedelbara uppfattningen,
eller, som det heter i Neros gyllene hus:
Hvad kan en ruin väl vara
för tidernas yngste son?
En kulle, en mullhög bara
att se en utsikt ifrån.
Lodrätt badda sommarsolens lågor,
mörkblå hafvet ligger utan vågor.
Hvarje guldmoln, som förbi vill slippa,
ristar upp sig på Tiberii klippa:
dagg i dalen — det är molnets gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
