Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
venia verbo — brutal ömhetskraft, som
man får tårar i ögonen af, när den
svenske ynglingen på främmande botten, då
han studerar almanackan och finner att
det är jul hemma, ångerfull utbrister:
»mitt land, mitt land, hur mår mitt land?»
Hur màr mitt land — hvar och en är
tvungen att se fosterlandet som en kär
anhörig, glömd men ej förgäten, vid
denna fråga, som i sin omedelbara form
och samtalsspråkets otvungenhet träffar
hvarje hjärtas sårbaraste punkt. Skulle
man ej kunna säga, att detta är nyckeln
till diktarspråkets parlör, där man dock
aldrig vinner »talfärdighet» genom att
mekaniskt invigas i ordformlernas rätta bruk.
Språkets färgmotsatser användas
oupphörligt, dubbelheten af en vältalig
pleonasm: långsam, sömnig förbidan.
Gondolier, tig stilla. Jag vet, blott jag. En
dof beklämning. En flyktig timme, o. s. v. —
allt detta är en nyhet i den sofvande
svenska litteraturen. Men äfven otålig
besvärjelse är icke ovanlig:
Tyst, nattvind, väck ej de döde,
hvi jämrar du ständigt så?
Ha, gondolier, jag tror speja du vågar,
bry dig om intet och bruka din år!
Ro så att skummet uppspritter i bågar,
annars så rys för en kättersk signor!
Guitarrklink, åsneskri och tiggarsvada!
O kök, där oljan härsknade i tråg,
madrasser, fält för en entomolog!
Men nog härom, säg minnes du Granada?
Jag håller mig till saken mer än frasen
och skrifver helst med känslans röda bläck.
Hel stod guden där,
ett mästerverk, err graf för mästerstycken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>