Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikedom men äfven på grund af denna
sista diktsamlings nyhet, och enär
dagspressens omdömen om densamma ännu
äro i friskt minne. Detta nya skede i
skaldens lif kan betecknas som det
fosterländska, ty här förekomma i alla tre
delarna några af dessa Svenska bilder,
som redan samlade hunnit rangen af
skolbok, hvilket är en betydande rang
för en författare, som egentligen
skrifver för de djupast bildade. Diktaren
har i de svenska bilderna
otvifvelaktigt gått i både Runebergs och
Topelii fotspår. »Vapenbröderna» är helt
och hållet Runebergsk i maneret. Hvad
man här saknar är den förra trotsigt
lifskraftiga tonen; upprorsmakten är
numera aldrig kraften att segra. Hvad
man däremot numera vinner är, i
allmänhet uttryckt, humanitetens
evangelium. Svårt är det att igenkänna den
förre Snoilsky i vissa af dessa Svenska
bilder, omöjligt till och med i en
sådan dikt som »Erik Dahlberg». »Den
vackre svensken» är på Italiaresa med
sin pupill, en ung Cronstjerna, en
vildhjärna, en glad baron, som vill
njuta lifvet. På Roms Corso befinna
sig de bägge ungherrarna, då stadens
förnämsta skönhet af tvetydigt rykte
drager förbi i vagn och i förbifarten
kastar en ros på den »vackre
svensken», som får ett blodmärke på kinden
af rosens tagg, en anledning för
Dahlberg att varna sin vän för nöjets försåt,
hvilken varning imellertid som vanligt
ej åtlydes. Men påföljande natt, när
Dahlberg, hemkallad af ett bud från Sverige
och trött vid nöjeslifvet, tidigt aflägsnar
sig från en uppsluppen karneval,
återfinner man den unge Cronstjernas lik i
en gränd. Det är den vackra Olympia,
sirenen, som här spelat rolen af politisk
handtlangerska åt kejsaren men tagit miste
på person, när hon utskickat sina lejda
lönnmördare. Sens moralen är nästan för
tydlig i denna sedolärande berättelse,
men den har sin stolta klang af
fornsvensk oböjlighet mot alla jordens
frestelser, när Dahlberg vid återvändandet
till sitt kvarter instänger sig på sin
kammare och i aftonfriden återfinner
en stillsam glädje, som smakar
fosterland, vid sitt ritstift, sin ljufva blund
»med bibeln och sitt svärd till
hufvudgärden»:
Nu vill han resa — sitt beslut han fattat,
Ifrån sitt sällskap säger han sig fri;
åt karnevalens fantasmagori
förleden natt han sista gången skattat.
 |
| CARL SNOILSKY. I SLUTET AF 1860-TALET. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
