Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Carl Snoilsky. Af Hellen Lindgren. Med 8 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tar ut sin rätt, och vår store skald
väljer de utsöktaste ord för att i vårt
medvetande inskärpa deras disciplinerade
vördnad för fältherren som det patos,
hvilket ger dem den stora segerns kraft.
Man har likväl därmed ännu icke
riktigt trängt in i Snoilskys allra
hemligaste sympati. En god del af hans
intressen tillhöra nämligen miljön eller,
fritt öfversatt, det konstnärliga uttryckets
hemligheter. Om det är modets fägring
han helst beskrifver och kraftens
skönhet som själfbehärskning af passionen
han helst tecknar, så ligger också däri
ett af hans mest utmärkande drag, det
idealistiska. Han har också satt oss in
i sin tankes vemod, när han med
oändlig medkänsla låter oss vara med om
den fridlösa Kristinas ensamhet
utomlands, när hon känner dödsbäddens
öfvergifvenhet och när hennes domnande
öra plötsligt hvilar vid ljudet af en psalm,
sjungen af en svensk studiosus, och hon
då med ett lyckligt leende ser i
dödsstunden, att nu — ledd af fosterländska
ljud — kan hon våga att gå öfver bron
till det fjärran obekanta landet, det är
då ej längre »språnget i det vida». I
detta, som den tanklösa världen kallar
yttre, ett hemlandsljud, en visa, som
väcker minnen, ligger det sista och innersta
föreningsbandet mellan själar. Liten
Karin — det vuxna barnet — förstår det
hon, när kung Erik spelar på luta, att
vaggvisan, som han sjunger för henne,
återför hennes tanke till en
barndomsvärld, som var lycklig, till svunna
tider. »Målaren i Pompeji» förstår äfven
denna den yttre konstens evighet, som
binder obekanta med osynliga länkars
trollband, när han af blida makter
begär, att hans bild af den älskade skall
förevigas och får bönhörelsen i
askregnet, som genom århundraden bibehåller
hans bild i ungdomsfriskhet och som
testamenterar hans glädjes skatt och
lycka till personer, hvilka ej veta hans
namn eller stället, där hans ben
förmultna. Och Snoilsky själf förstår den
eviga gåtans lösning om själarnas
sympati just såsom en det yttre kroppsliga
omhöljets betagande makt, hvilket röjer
och bär vittne om själens tusen
innersta hemligheter. Däraf dessa besjälade
målningar, som hans diktkonst med
aldrig tröttnande pensel upprepar. Den
stillebenskarakter hans dikter numera
ofta antaga, är ingen öfverraskning för
den, som känner Snoilskys glädje af att
som lärd forskare handskas med
pärmeböcker och myntkuriosa. Han själf
älskar att fördjupa sig i samlarens stilla
värld, och hans lust blir icke mindre, när
han skrifver. Han vill måla omgifningen,
dekorationen såsom ett stilleben,
men just därför att, såsom nyss sades,
han har en stark tro på att i allt yttre,
äfven det som synes tillfälligt, gömma
sig uttrycken af ett andligt innehåll, —
just därför blir allt detta plastiska och
pittoreska i dräkt, omgifning och
dekorationer till något djupt karaktäristiskt.
Så kunna icke blott personernas utan
äfven landskapets och slottsrummens
stilla minspel, skänka ton och färg åt
situationen. Så när Maria Eleonora
sörjer i Kristina:
På sorggemakets svarta sammet
en solglimt faller från gardin,
i sneda strimman dansar dammet
som pärlorna i ett glas vin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
