Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hofmannen. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 20
OSCAR LEVERTIN.
Men efter ljufva nätter hade de bidat
gryningen i Loföns gröna skogar, hört
taltrast och lärka flöjta poeten Dalins tendra
visor om Celadon och Melicerta och känt
tårarna glida utför sina kinder med
dimman, som föll och blef dagg i den blå
morgonen. Och samman hade de rest
till Frankrike och tjänat vid Schombergs
dragoner, legat i garnison i det tråkiga
Verdun, där man gömdes i garderober
och klädskåp af mutade kammarflickor
(som pussades medan man väntade
fruarna), och samman hade de presenterats
för Ludvig XV vid en lever i Marly.
När de återkommo hem, var kung Gustaf
nådig nog att säga: »Voilà de vrais amis
et de parfaits courtisans!»
Det var först på senare tid som de
skilts åt. Gud vet, hur det kunnat
ske, men skett hade det. Begynnelsen
var nog, att Ungern aldrig kunnat
lida Brita Aminoff, den enda för hvilken
Bunge känt en grande passion, och
sedan hade Ungern i sin tur blifvit sjuk,
förbehållsam och sorgsen men
skrattande i tid och otid, i ständig ångest att
ej synas glad. De gamla vännerna
började gå hvar sin väg. De ömsesidiga
förtroendena fastnade på deras läppar,
och det vid själfva höstdagjämningen i
mannens lif, när den farliga första frosten
faller. Sä hade de blifvit blyga,
nästan främmande! Och nu var Ungern
död, och de skulle aldrig embrassera
hvarann, som två barn, hvilka bara
behöfva gråta samman, för att på nytt finna
hvarann, skuldra vid skuldra!
Så tänkte Bunge men for upp ur
sina drömmerier, ty vagnen gled
genom tullen och stannade snart nedanför
slottsbacken. Ungerns lik hade burits
hem och låg på lit de parade i
familjehuset, men secrétairen stod kvar i
hans kammarherrerum. Bunge hade
fått den lilla silfvernyckeln af
hofsekre-teraren Osengius, som med sitt griniga
ansikte och sina små falska ögon ensam
stått vid Ungerns dödsbädd, jämte
arki-ater Bäck och prästen. Ty hans gamla
föräldrar hade icke hunnit upp från
Malteshus— och hofvet? Hofvet — ja, hvem
brydde sig där om de sjuka? Det hade
man icke tid och humör till. Månne ens
Aurore Bergstjerna, som Ungern hade
sin innersta penchant för — det visste
Bunge — lämnat sina kabaler och sitt
tapisseri för att prata bort några af den
sjukes långa, ensamma timmar? Eller
Lotta Mörner, som ej gifvit sig förrän
hon fått på sin lista också den glade,
den vackre, den tjugoårige Ungern?
Bunge ville parera ett mantal af Elfsjö
mot Arvid Sparres byxsäcksur, att ej ens
denne, Ungerns kusin, dröjt mer än den
reglementerade kvarten hos sjuklingen.
Och han själf? ja, han hade aldrig tänkt,
att saken var sérieux.
Ty då! Ja, hade han då lämnat
Lisa-Lotta och landtlifvet? Jo visst! Men han
kände sig ej alldeles säker på sig själf,
och medan han sprang upp för trapporna
till Ungerns rum, lade sig en djup
förstämning öfver hans hjärta. I den lilla
kammaren slog Ungerns atmosfer honom
till mötes, doften af det potpourri, som
han själf brukade bereda, och i ett
ögonblick såg Bunge den döde lifslefvande
för sig, tillblandande sin älsklingsessence
som han lärt det af en parfymör vid Rue
de la Croix des Petits Champs. I den
blå sidendräkten stod han där, pojkyr
som han såg ut, innan Papillon pudrat
honom, lutad öfver den lilla lerkrukan i
fönsterposten. Ur två gröna flaconer af
emalj hällde han orangevatten och
ungerska drottningens vatten, lade i krukan
en bädd af vintermejram, kryddnejlika
och lavendel. Så lyfte han med sina
tunna hvita fingrar från skålen de
noppade blombladen af mörkblå violer
och mörkröda rosor och lät dem
försiktigt falla i den doftande lagen. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
