Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hofmannen. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOFMÄNNEN.
21
svarta håret föll i en strid lugg ner
öfver hans bleka panna. Det smala, tunna
ansiktet fick allt hetare och högre färg,
och allt mjukare gnolade han visan:
Cédez, cédez, jeunes Beautés!
L’amour vous somme de vous rendre.
Sist tystnade orden, men hela hans
kropp, som alltid bevarat ynglingens
spenslighet, gungade takt till melodien,
medan ångan af dekokten, som
sommarsolen begynte brygga, steg upp i den
gula’ kammarluften.
Sådan var synen, men ingen stod vid
fönsterposten. Rummet var tomt. Den
högt uppbäddade sängen verkade hemskt
med de lösa madrasserna och det
hopkramade sidentäcket. Där hade Ungern
dött, och hans bristande öga förmörkadt
följt fjärilarne mellan blommorna. Fjäril,
flyg, flyg! Men hvart skulle man flyga?
På kakelugnskransen gick ännu den lilla
pendylen oroligt, som Bunge en gång
som barn, då de legat i syskonsäng, hört
Ungerns hjärta slå. Den slog och
slamrade med inlärd munterhet, men den
kyska Diana, som höll pendeln, sneglade
på sin granne, en nymf i biscuit, som i
ett tempel höll på att basa Cupido med
ett ris af rosor. Dammet låg i långa
strimmor öfver stolarne med de urgröpta
sidensitsarne. En svart mask, som
hängde på sin spik öfver en domino,
stirrade med tomma ögonhålor ut i rummet.
Bunge blef blek. Han kände genom
potpourridoften den starka lukten af
droger och medikament och den än mer
genomträngande lukten af förgängelse,
och han öppnade hastigt secrétairen —
för att fullgöra sitt uppdrag och få gå.
Därinne lågo rader med brefpackor.
De styfva papperen knastrade med
skrif-sanden, då han bläddrade i dem. Där
lågo föräldrars och gynnares bref och
små dambref. Med verklig motvilja
återsåg Bunge sina egna skrifvelser, sorg-
fälligt ordnade efter data. Hans egna
bref, de intresserade honom icke längre.
Den han sökte var Ungern, vännen, som
plötsligt blef en okänd, nu när Bunge satt
vid sängen, där denne kämpat ut, nära
det lilla skrifbord, vid hvilket den döde om
någonsin — efter att hela dagarna ha
tillhört andra —• bort hafva kommit
ansikte mot ansikte med sig själf! Och
om man aldrig kände sin bäste vän,
lärde man då någonsin känna sig själf?
Oroligt grep Bunge efter Ungerns
anteckningar. Så fann han ändtligen ett
litet oktavband, inbundet i rödt
maro-quin, med Sternbergs stjärnlysande vapen
på pärmen.
Journal intime de Frédéric Ungern
de Sternberg stod det på titelbladet med
den lilla orimliga stil, som alltid hindrat
Ungern — enligt hans eget skämt — att
blifva diplomat eller något som helst
allvarligt.
Mon très cher et vénérable père —
så började den första anteckningen —
har rådt mig att föra ett curriculum vitæ
i détail öfver alla mina lifshändelser,
men det vet jag, att jag aldrig kommer
att gitta. Dock en liten journal intime
d’amourettes et de philosophie avec des
caractères kan jag väl klottra om
aftonen ibland, när Morphée visar sig
rebellisk. Kanske kan den amusera mig vid
äldre år, kanske nu gifva mig den
Ariadnetråd jag behöfver, när jag träder
in i hoflifvets labyrint. Så börjar jag den
i dag, ce mémorable 10 janvier 1766.
I dag hafva jag och Bunge för
första gången gjort tjänst som hofjunkare.
Bunge är grefve, jag baron, båda äro
vi vice cornetter vid drabanterna. Dagens
lycka skulle hafva fördunklats för mig,
om han på något vis fått pré framför
mig eller suttit öfver mig vid
cavaliers-taffeln. Lyckligtvis var min far inviterad
och — pour le flatter probablement —
fick jag uppvakta i lilla röda salongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
