Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kulturländernas skämttecknare och skämttidningar. Af Carl G. Laurin. Med 23 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
ANARKISTMÖTE. TECKNING AF STEINLEN. (nDanS la
ruet af Ar ist ide Bruant.)
området, där uppfattningen om rätt och
orätt är så skiftande inom olika folk och
olika samhällsklasser, nej, det gäller
människans enklaste rättigheter, och där spelar
minsann styrelseformen ingen roll. Under
Ludvig Filip hade de radikala samma
hånskratt öfver de offer, som sårades af
en helvetesmaskin, samma osunda
brottslingsdyrkan, samma axelryckning för en
osympatisk oskyldig, »som våra dagars
välvårdade herrar med nackbena och
»orubblig aktning för arméen». Erotik,
främlingshat och en djäfvulsk lust att
blixtlikt belysa det franska samhällets
kräftsår, se där hufvudinnehållet af fransk
skämtteckning. Kan man objektivt
betrakta detta, får man beundra den mest
artistiska teckning, den mest kultiverade
elegans, ett uttryck för den franska
civilisationens enhetlighet och fasthet, ja,
om man så vill, för den enda
genomkul-tiverade nationen, som har allting —
utom rättvisa, sanning, hjärta och —
barn.
Fransk skämtteckning har ärorika
anor. På det erotiska området voro
Fragonards och Baudoins ystra scener
med kyssar, glada och ledsamma
upptäckter och kurra gömma
bakom berg af bolstrar och
madrasser i sängar, hvilkas fladdrande
sidengardiner kröntes af ståtliga
fjäderbuskar, spridda och omtyckta
öfver hela Europa. På den rena
karikatyrteckningens område
använde man ofta en osmaklig
öfverdrift med jättelika hufvuden och
oformliga kroppar. Daumier och
Gavarni funno vid 1800-talets midt
den specifikt franska formen för
skämtteckning, där måtta och
elegans förenade sig med den
pregnanta och personliga karaktär,
som den tidens akademiskt
urvattnade franska måleri så komplett
saknade.
Frankrike har många skämttidningar.
Många äro dåliga, de flesta af
dagsländenatur, endast ett par af de bästa kunna
här omnämnas. La Vie Parisienne har
nu i 36 är bibehållit sin korrekta
vivör-ton. Den består af en oefterhärmlig
blandning af skvaller, noveller, sport,
moderevyer, litteratur och konstkritik.
Det är den kontinentala snobismens
huf-vudorgan, som dock äfven förekommer
på Londonklubbarne och hos den
slaviska aristokratien. Vid sidan af sista
modet för herrbyxor får man lära sig,
att en fin karl bör beundra Zorn, Ibsen
och Sargent, oaktadt de äro utländingar.
Man hittar alltså ett och annat guldkorn.
Framstående snillen ha under signaturer
medverkat. Här skref Taine sina
spiri-tuela skildringar ur Parislifvet, här
parodieras de akademiska talen, men
hufvudsaken blir alltid de i dialogform hållna
»sedeskildringarna», där den tredje
republikens Petronier själfbelåtet skildra den
eleganta lasten, så att prenumeranterna
känna igen sig. Med anslutning till
Lukia-nos’ hetärdialoger tecknar pseudonymen
Lucienne sina alltför älskvärda samtida på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
