Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jane Hadings gästspel. Af Karl Hedberg. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
KARL HEDBERG.
femme» vara större än hennes konstnärsrykte.
Detta bevisar dock i och för sig ingenting.
För det första gör närvaron af Sarah
Bernhardt, efter hvilken madame Hading till stor
del bildat sig, det antagligen en smula svårt
för henne att icke i parisarnes ögon synas
som en imitation af denna världsbekanta
storhet, och för det andra behöfver det parisiska
omdömet alls icke vara det absolut riktiga.
Den hänförelse, som publiken och den
öfvervägande delen af kritiken i Stockholm lade i
dagen för madame Hadings spel, kunde
således för den skull vara fullt berättigad, och
om jag för min del i ett par viktiga punkter
icke kan dela den, beror det icke på någon
auktoritetstro därvidlag utan på andra
orsaker, hvilka jag nu vill försöka att, fast i
korthet, närmare förklara.
Dessförinnan vill jag dock för säkerhetens
skull förutskicka en anmärkning, som måhända
kan synas öfverflödig, och det är den, att
man vid bedömandet af konst måste ställa
sina fordringar efter de därmed åtföljande
omständigheterna. Och när en artist, som
nu senast madame Hading, samlar omkring
sig en trupp af i de flesta fall underhaltiga
förmågor och med den reser omkring i
Europas större städer för att gifva föreställningar,
som skola få sitt värde och intresse endast
genom henne, anser jag mig därför med fullt
fog kunna anlägga en måttstock, som är den
högsta möjliga, ty det är endast scenens
storheter, som böra tillåta sig sådant. Det är
ur denna synpunkt som det följande är
skrifvet.
Hvad jag först och främst saknade hos
madame Hading var verklig känsla i alla de
utbrott, antingen de nu voro af sorg,
förtviflan, vrede eller hat, med hvilka hon, så ofta
det fanns någon möjlighet, briljerade i sina
roller — med undantag kanske af
Kameliadamen. Man satt intagen af beundran öfver
den tekniska skicklighet, med hvilken de
utfördes, men aldrig värmdes eller rycktes man
med af dessa halft djuriska skrik, dessa vilda
åtbörder, som voro de samma kväll från kväll,
och dessa tvära omkastningar i talet, just
därför att de aldrig eller så godt som aldrig
föreföllo att vara uttrycket för en inneboende
rörelse utan endast voro ställda på yttre effekt.
Och hur fullständigt utom ramen af sin rol
gick hon icke ibland vid dylika tillfällen! När
i »L’étrangére» hertiginnan de Septmonts i
fjärde aktens stora seen med mannen brister
ut i häftiga förebråelser mot denne för allt
det djupa moraliska elände, som han dragit
öfver henne, skall visserligen detta ske med
all nödig kraft och lidelse, men aldrig ett
ögonblick får hon glömma sin kvinnliga
värdighet inför denne usling, som hon i så hög
grad föraktar och afskyr. Men det var just
hvad madame Hading gjorde. Det fanns icke
längre ett spår af den förnäma, fmbildade och
stolta världsdamen kvar hos henne i denna
seen, — det var snarare en kvinna från gatan,
som på ett rått och brutalt sätt utslungade
sina anklagelser och smädelser. Hvad detta
är, icke är det stor scenisk konst.
Det var för öfrigt icke endast när hon
kom i affekt som madame Hading gjorde sig
skyldig till en okonstnärlig öfverdrift utan
äfven på åtskilliga andra ställen, bland hvilka
jag måste nöja mig med att anföra ett.
I, om jag minns rätt, andra akten af Augiers
komedi »L’aventuriére» förekommer en seen,
då den ett ögonblick blottställda
äfventyrer-skan genom en skickligt antagen ton af
uppriktighet och ånger åter lyckas fånga den
gamle förälskade gubben Monte-Prade i sina
garn. Nåväl, denna förställning markerade
madame Hading i tonfall, åtbörder och
minspel på ett så eklatant sätt, att
Monte-Prade, i synnerhet som hans misstankar en
gång, blifvit väckta för att låta narra sig
skulle varit fullständig idiot, hvilket dock
tydligen icke varit författarens mening.
Framställningen där skall naturligtvis verka
alltigenom sann; då först blir figuren hvad den skall
vara. Likaså voro hennes omvändelse och
förkrosselse i sista akten så litet öfvertygande,
därför att madame Hading i yttre afseende
gjorde så mycket däraf. Det blef teater
och ingenting annat, och invändningen att
detta där som annorstädes kunde bero på
ett annat och starkare spelsätt, än hvad vi
äro vana vid, är blott skenbart riktig. Om
blott spelsättet är äkta, kan det vara det hos
oss brukliga så olikt som helst och ändå göra
sin fulla verkan, — därpå var bland annat
Rossi ett lysande bevis.
Den andra viktiga anmärkningen, som jag
har att göra mot madame Hadings
konstnärskap, är att hon så litet individualiserade
sina olika uppgifter, något som man väl dock
af en verkligt framstående artist har rättighet
att begära. Mellan hennes utförande af
rollerna i Alex. Dumas’ »La princesse de
Bagdad» och i samme författares bitande kvicka
»Une visite de noces» kunde åtminstone jag
icke upptäcka den ringaste skillnad, oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
