Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En utfärd i Österrike. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UTFÄRD I ÖSTERRIKE.
81
svarta granar, med ljusgröna stänk af
lärkträden. Allt emellanåt ångade vi in
i en tunnel, sprängd i den rödvittrade
kalkstenen, och kommo ut igen på en
annan sida af berget, och andra dalar
med andra byars stugutak sjönko än
djupare under oss. Och de unga
alp-bebyggare, som voro med i vagnen,
klädda i grå jägarhattar med
ugglefjäder och uggleklor, pekade på de små
röda taken och nämde vid namn de små
bygderna och de rödglittrande alperna,
hvilka långt i fjärran reste sig ur
töcknet öfver de blå bergen.
Vi stannade vid ett par hållplatser
och togo in vatten men foro snart
vidare. Och nu var det icke mera endast
dalarnes djup som sade oss, huru högt
vi kommit. Vi sågo det på den unga
våren häruppe, som till hälften rullade
bokarnes blad in igen och gaf dem åter
deras saftiga genomlysta grönska, som
vek tillsamman och klädde i ljusgrått
dun rönnens parblad, strödde nysprungna
årsskotts gulgröna rikedom öfver
granarnes grenlag och läto purpurröda
honblommor prunka bland lärkträdens små
mjuka barr, men vi märkte det också
på vinden, som skickade på oss kyliga
pustar och gjorde dubbelt förföriska de
vackra löftena om Schneeberghotellet.
De af sällskapets medlemmar, hvilka i
likhet med mig endast buro sommarrock,
frösö redan ganska snällt, och när vi
slutligen efter omkring en timmes färd
hunnit upp till den öfversta stationen,
skälfde vi som asplöf. Vi rusade in i
det lilla öppna stationsskjulet och fingo
där den än mera svalkande
underrättelsen, att det längtansfull motsedda
turisthotellet ännu hölle på att byggas och
ingalunda vore skickadt att mottaga några
resenärer. Vi voro lurade, det var nu
klart, men omständigheterna tilläto oss
för öfrigt icke några mera långvariga
be-grundanden. Vårt lilla af köld huttrande
Ord och bild, 8:e årg.
sällskap var som en man af den meningen,
att man med omgående borde återvända.
Man rusade tillbaka in i vagnen, och
tåget gick lyckligtvis genast ned igen.
Jag hade emellertid hunnit inhämta,
att det i närheten af närmaste hållstation
skulle vara möjligt att få ligga öfver
natten. Här steg jag också af, medan
mitt ressällskap fortsatte till Puschberg.
Jag stod ett ögonblick och såg efter
af-fällingarne. Deras Schneebergsfärd måste
ju, strängt taget, anses misslyckad. Det
fanns dock ett försonande moment i deras
olycksöde — de hade, efter hvad jag
iakttagit, fått med sig några
Ansichts-karten däruppifrån, och jag tror att de
kände sig nöjda och lyckliga. Men själf
skred jag in i skogen för att uppsöka
härberget, stolt reciterande inom mig
Heines ord:
Auf die Berge will ich steigen,
Wo die dunkeln Tannen ragen,
Bache rauschen, Vogel singen,
Und die stolzen Wolken jagen.
Skymningen började falla öfver
skogsstigen, på hvilken jag omsider nådde
det lilla Hotel zum Baumgartner. O. T.
C. stod det på gafveln, hvilket betyder
att stället äges af Oesterreichischer
Tou-risten-Club. Pächtern, herr Leber, tystade
på gårdshunden, som skällde med full
hals, samt gaf mig ett rum för natten.
Så snart jag hunnit få af mig sotet från
järnvägsfärderna, ägnade jag mig med
all ifver åt min middag, som smakade
förträffligt, och åt det österrikiska
landt-vinet, som hade den för »pächtern»
utomordentliga egenskapen att snarare öka
än släcka törst. Jag stiftade under tiden
närmare bekantskap med herr Leber och
hans kypare och tvenne ungmor, hvilka
ägnade mig en rörande välvilja. Jag
hade med mig, när jag kom, några
gen-tianor, som jag plockat på vägkanten,
och det dröjde icke länge förrän flickorna
kommo med små buketter af välluktande
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
