Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hymn till Proserpina. (Efter stadfästelsen af den kristna bekännelsen i Rom.) Efter Algernon Charles Swinburne. Öfversättning af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGRID ELMBLAD.
piskas af böljornas skum, tuktas af stormvindens hand.
Läppar, som blodlösa re’11 falnat för sträckbänkens kval,
heliga, hvitnade ben, korsfäste troskämpars tal,
böje man knä vid er grift, sträcke man händer till er —
bort från martyrkalkens gift lugnt emot slutet jag ser,
slutet, o Gäa, då du skall med din trollmakt förgå,
slutet, då vågor från nu blandas med vågor från då.
Där hvarest brusande haf sträcker sin yttersta vall,
skepp skola sjunka i kvaf, döden skall bida oss kall.
Där, uti mäktig gestalt, vingar af böljor och natt,
drifven af intet och allt, jagande tårar som skratt,
hvitögd, med giftiga fjäll, starktandad, ormbuktig kropp,
fram under hvitnande pell världsvågen ställer sitt lopp.
Stormen för henne skall fly, djupen i nakenhet stå,
blixtarna slungas ur sky, solarnas ljuskraft förgå.
Fylld af förgängelsens rost, stämma af skiftande låt,
lungor af isande frost, sälta af människogråt,
puls utaf tid, som ej är, höljd i förgängelsens skal,
dagarnes tunga hon bär, stundernas aggande kval.
Bittraste blod hennes skum, kronan är sargande klor;
stängd i fördömelsens rum plågan inom henne bor.
Sorlet ifrån hennes djup är såsom drömmarnes brus,
och hennes svindlande stup sträckas mot stjärnornas ljus.
Tiden skall bristande dö, jorden skall skälfva därvid.
Kan man väl tukta med spö våg, då den höjer sig strid?
Skingras likt aska du skall, brytas af vinden i sär,
du, som är gud, ty ditt fall visst som förintelsen är.
Djupet af ilande år, tingens föränderlighet,
tidernas bleknade spår, död, som af misskund ej vet,
bjuda dig kyligt sin famn. Världen skall bryta sin staf
öfver ditt hufvud och namn, vissna skall äfven din graf.
Fastän din öfverstepräst tyngande lagar oss ger,
fastän till strålande fest Venus ej kallar oss mer,
fast våra gudar ha dött, fastän du dog ocli blef gud,
hvad som till jorden blef födt, lyder förgängelsens bud.
Ej skall ditt rike bestå, icke du själf, galilé,
ja, äfven hon skall förgå, jungfrun till hvilken de be.
Se, på en tron, den man flytt, hon blifvit krönt liksom du.
Dagen i skymning sig bytt. Venus, blif när oss ännu!
Ack, vi ha ägt dig en gång, ljuf lik ett blommande haf,
yppig som dofter och sång, fylld af begärelsens säf.
O, du vår härliga mor, skön som vårt Roma du var!
Din nämner sorgen sin bror, lidandets slöja hon har.
Vår, som den hvitaste ros simmar på rosenhvit sjö,
nalkas, och smärtan sin kos flyktar för vågornas mö.
Din hon kom gråtande hit, kom från en korsfästads graf,
vår kom med fröjder till svit, frisk från det glänsande haf.
Vattnet sig smekande smög tätt till de vingade fjät,
vinden med vårkyssar flög kring hennes kropps majestät.
Rödare rosornas blad, blåare böljornas färg
prydde cäsarernas stad. Gudar, som mistat er märg,
sköna I voren likväl, skönast den ena bland er.
Henne min trängtande själ än om hugsvalelse ber.
En gång vid smärtornas slut, jungfrugudinna, mig möt!
Adlaste frukt, som sprang ut ljuflig ur rikaste sköt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
