Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Emanuel Swedenborg om Karl den tolfte. Af Albert Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMANUEL SWEDENBORG OM KARL DEN TOLFTE.
93
I envishet ända till döden satte han
konungsligheten och var därunder
oblidkelig och grym, icke aktande människors
lif. Han kunde finna ursäkter, som icke
kunde motsägas, och var då i den fulla
öfvertygelsen, att saken förhöll sig så
(som han såg den) och att det var rätt,
emedan det var från hans inre tanke.»
(Andl. Dagb. § 4748.)
I en annan paragraf (4741) heter det:
»Han var så envis, att han aldrig ville
uppge en föresats utan ville vidhålla den,
äfven om han skulle lida den grymmaste
död», och åter: »När han bestämt sig
för att göra något ondt, så kunde han
bekräfta sig i sin föresats genom ting,
som kommo det att synas såsom icke ondt.
Så när han under lifstiden hade förstört
sitt land genom att följa Görtz’ råd, sade
han, att han ville sitt lands bästa, och
ville ej se, att så ej var förhållandet utan
att han endast envist vidhållit sin
föresats utan att upphöra, till dess att han
bringat landet i sådant armod, att
ingenting fanns kvar.»
En annan anteckning är äfven af
intresse, icke minst såsom ett slående
exempel på huru verkligt lifvet efter detta
tedde sig för Swedenborg, då hans
»andliga sinnen voro öppnade», samt på huru,
enligt hans beskrifningar, karaktärsdrag,
som med föresats utbildats och
stadfästats, efter döden förblifva och då
fullständigt framträda och föra med sig
lidanden och straff. I samma paragraf,
som förut citerats, säges det:
»I sin yttre människas tillstånd
uppförde han sig anständigt, rättfärdigt och
sanningsenligt, men så snart han kom i
sitt inre lifstillstånd, tedde sig
förskräckligt djäfvulska ting. Snabbare än andra
kunde han öfverblicka tingen ikring sig
och kunde ordna dem till sin hjälp för
att få välde, och detta icke endast i
helvetena utan äfven i första och andra
himlarne, hvilka han drog till sig genom
sin yttre människa med dess goda och
sanna karaktärsegenskaper och på
samma gång genom sin tjusningsförmåga,
med ett ord, han sökte i helvetet dem
som skulle lyda honom och i himlen
det som kunde hjälpa honom i hans
afsikt att underkufva alla och göra sig till
den högste Guden, hvilken han trodde
icke finnas. Under straff och faror var
han påpassligare i detta sitt djäfvulska
lif, än då inga straff eller faror voro (för
handen).
Det sades honom, att om det funnes
myriaders myriader sådana som han, skulle
de icke väga en fjäder emot Herren, men
detta brydde han sig alls icke om. Han
ville vara djäfvulen själf och härska öfver
helvetet och sedan ingå fördrag med
dem, som äro i himmelen, och med det
gudomliga där angående öfverhögheten;
men i den afsikten, att han i helvetet
skulle råda öfver alla ting och att de i
himmelen skulle lyda honom, hvarom ej
skulle han underkufva dem. Sådan var
han.»
Så snart anden bemödar sig om att
ge uttryck åt känslor och motiv, som
stå i strid med det verkliga eller
gudomliga lifvet, så föra de, enligt Swedenborgs
beskrifningar från helvetena, med sig
lidanden, hvilka verka och kännas
såsom straff. Dessa straff ha till syfte
att afhålla från det ondas utöfvande
och äro sålunda korrektionsmedel.
Bekant är äfven, att enligt hans
beskrifningar könsskillnaden icke tillhör endast det
yttre hos människan utan genomgår hela
hennes varelse och att således himlens
högsta änglar såväl som helvetets värsta
djäfiar äro man- och kvinnkön samt lefva
i förening — individuela former af det
goda och sanna i gudomlig förening,
eller af det onda och falska i helvetisk
förening. En förening mellan individer
i helvetiska tillstånd, d. v. s. tillstånd,
där själfkärleken och härsklystnaden äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
