Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - William Morris. Af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
HELEN ZIMMERN.
fragment skapa en sammanhängande
berättelse ; den följer därför naturligtvis mest
den isländska öfverlämningen såsom
varande på en gång den mest fullständiga
och den mest konstnärliga, men äfven den
tyska traditionen har i diktens senare del
blifvit använd.
Man måste skrifva snabbt och lätt och
af verklig håg, för att man skall taga sig
före och till slutet fullfölja ett sådant
jättearbete som »The Earthly Paradise» med
dess tre ansenliga volymer. Där finnas i
detta väldiga arbete sådana bagateller
inströdda som åtskilliga längre
öfversättningar från det svårlärda isländska språket
samt ^en rimmad tolkning af Aeneiden.
Och detta medan man har en regelbunden
verksamhet, som kräfver ens oaflåtliga
personliga uppmärksamhet!
»The Earthly Paradise», som utkom år
1870, befäste Morris’ redan då stora
anseende som skald. Detta verk består af
tjugufyra legendartade romantiska sånger
af klassiskt eller germanskt ursprung,
hvilka läggas i munnen på norska sjömän,
som seglat västerut öfver de okända
hafven för att finna »Det jordiska paradiset»,
om hvilket skalderna sjunga: där
människorna aldrig dö, aldrig bli trötta eller
gamla, men äga all den lycka och kärlek,
som förunnats åt människor. Dessa, som
seglat bort, voro trötta vid lifvet i sitt
eget land, där för öfrigt vid den tid, då
de fattade beslutet att resa, en
förfärlig pest rasade. De sade till hvarandra:
»Hvarför här bida döden? Här når oss
döden säkert, det tyngsta, som kan möta oss
därborta, är blott döden. Och måhända
skola vi dock finna »det jordiska
paradiset». Och så slöto de sig samman, en
liten skara, och seglade bort i tvenne skepp ;
under många år irrrade de på främmande
haf, foro utmed okända länder, där vilda
folkslag bodde, och ledo af storm och
sjönöd, af vildars grymhet och af sina egnas
förräderi; de sågo somliga af kamraterna
fly och öfvergifva dem, andra rycktes bort
af döden; de voro alltjämt uppfyllda af
den gnagande ångesten i det hopp, som
flydde framför dem. Men till slut kom
dock en liten återstod af dem, uttröttade,
brutna, åldrade, redan förtviflande, till en
härlig stad utan namn långt borta vid ett
fjärran haf; där blefvo de vänligt hulpna af
de styrande, där funno de all den ro,. som det
är mänskliga varelser förunnadt att nå. Här
lefde de nu, och här berättade de om forna
dagar, och två gånger i hvar månad höllo
de äldsta i staden fester för att hedra dem,
på det att de, sedan de blifvit fägnade med
god mat och godt vin, skulle förtälja
gamla sägner från flydda tider.
I företalet till »the Earthly Paradise»
dedicerar författaren sin bok till »min
mästare Geoffrey Chaucer», hvilkens
inflytande på hans egen diktning han sålunda
erkänner. Han låter boken säga:
— — — om så det är
att du och jag i någon lustgård sått
ett eller annat frö, och om nu där
ses spira blomster, hvilkas friskhet nått
— med bud om forna dagars glans och kraft —
de trötta sinnen — fåfängt ej vårt verk då var.
Ej ringa var den då den rol jag haft,
jag, som blott sorglös sjöng att fylla tomma dar.
Betraktar man Morris’ lifsgärning, är det
omöjligt att förbigå ett ämne, som i femton
år upptog en stor del af hans tid och
intresse. Om det för en ytlig betraktare
kan tyckas, att detta ämne ej har något
direkt samband med konstens studium och
utöfning, var dock Morris fullt och fast
öfvertygad om tillvaron af ett sådant
samband, i det han ansåg, att ett yrke ej kan
stå högt, så länge yrkesmannen lefver i ett
tillstånd af förnedring. Jag syftar
naturligtvis på den socialistiska rörelsen, i
hvilken han allt ifrån år 1881 med lif och
själ kastade sig in. Sedan han en gång
blifvit öfvertygad om rättvisan i denna sak,
kastade han öfver bord all hänsyn till sin
personliga smak, sin trefnad och komfort,
gjorde våld på sina egna känslor och
böjelser och tvang sig till att utföra sådant
arbete, som var honom absolut
motbjudande. Det var med förundran man iakttog
hans fasta tro på att en stor förändring
i samhällets konstitution skulle kunna
hastigt och omedelbart åvägabringas. Aldrig
har någon med mindre själfviskhet och
större hängifvenhet ägnat sig åt en sak.
Personligen hade han, efter världens sätt
att se, allt att förlora och ingenting att
vinna. Ara hade han redan vunnit, och
dagsryktbarheten föraktade han af fullaste
hjärta. Under några år bestred han
ensam hela kostnaden för en veckotidning,
som aldrig på långt när kunde bära sig.
Han hade vid den tiden alls ej godt om
kontanta pengar och sålde till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
