Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »Dynastien» Almlöf. En konturteckning. Af J. A. Runström. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 o
J. A. RUNSTRÖM.
etsning af l. h. roos af hjelmsäter.
därpå följande romantiska perioden,
liksom under den ännu i samtidens minne
lefvande realistiska, som i sin ordning
af-löste denna.
De något äldre bland oss minnas ännu
rätt väl honom, som först gjorde dettä
namn berömdt. Den, som en gång sett Nils
Wilhelm Almlöf, bevarade nog den synen
i sitt minne, ty han hade skådat en af
naturens gunstlingar. En ståtligare gestalt
har en svensk skådespelare ej ägt, och den
väckte uppmärksamhet ej endast på scenen,
utan i salongerna, på gatan, hvar han
visade sig. Det högburna hufvudet med
sin skarpt skurna profil och sina
karaktäristiska anletsdrag angaf genast något
ovanligt, betydande, hållningen och
gången voro en »grand seigneurs». Mången,
som ej visste hvem han var, tog honom
säkerligen för en utlanding och en hofman
och kunde ha visst skäl för sin förmodan.
De markerade anletsdragen och den
sydländska hyn voro troligen ett arf från
franska förfäder — hans moder härstammade
från detta land — liksom den på en gång
värdiga och lediga hållningen från fadern,
som var kungl, kammartjänare med
gustavianska traditioner.
Nils Wilhelm Almlöf, som var född den
24 mars 1799 — faderns och sonens
lifstid innefatta sålunda jämnt ett sekel —
kunde, när han sjuttiosexårig gick ur tiden,
blicka tillbaka på en teaterbana, som
omfattade ej mindre än nära femtiosju år.
Han hade tänkt att bli läkare och
därefter tjänsteman, men offrade båda banorna
för scenen, antogs som elev vid Kungl,
teatern 1818, blef aktör 1820 och
framstod från den afton, år 1821, då han för
första gången uppträdde som lörd
Leicester i Schillers »Maria Stuart», som en
af de främste vid den seen han tillhörde.
Han kom sålunda ungefar samtidigt med
romantikens inbrytande på vår svenska
seen — »Hamlet» hade, ehuru i en efter
senare tiders anspråk mycket
otillfredsställande bearbetning på prosa, uppförts
redan 1819 — men ännu härskade den
franska klassiciteten, och det var i roler
sådana som Sulla och Mahomet »den
svenske Talma», såsom Almlöf snart
började kallas, under sin ungdoms kraftigaste
år tjusade sin publik. En ädel,
uttrycksfull deklamation i tidens stil och ett på
samma gång eldigt och måttfullt spel,
understödda af den unge konstnärens högst
ovanliga yttre företräden, gjorde af dessa
skapelser något i sitt slag fulländadt. En
af hans förnämsta roler under denna tid
var äfven Herman von Unna i Skjölde
brands sceniskt verkningsfulla bravurstycke
af samma namn, hvarmed »riddardramat»,
alltså en nyare tids härold, hållit sitt
första intåg å vår seen.
Snart segrade likväl romantiken öfver
hela linjen — Leopolds »Virginia»
uppfördes sista gången jan. 1833 och
»Mahomet» maj 1834 —, och Almlöf fick nu på
sin lott att återgifva roler sådana som
Othello, Fiesco, Franz Moor, Jaromir (i
» Stamfrun»), Filip den andre (i » Don Carlos »),
Silva (i »Hernani»), Macbeth, Göran
Persson (i Börjesons »Erik den fjortonde»),
m. fl. Samtidigt gjorde han mycken lycka
i det finare lustspelet och uppgifter som
Shakespeare (i »Shakespeare kär»,) Morton
(i »Qväkaren och dansösen») — i hvilka
han hade Emelie Högqvist till
motspeler-ska — Bolingbroke (i »Ett glas vatten»)
o. a. Det sköna talets konst, hvari han
var mästare, bibehöll han oförkränkt i
dessa nya uppgifter. Hugos alexandriner
klingade lika stolt från hans läppar som
tillförene Voltaires, det var adel i det sätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
