Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En ny dansk opera. Af Gustav Hetsch. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY DANSK OPERA.
I IC
och på dramatisk spänning. Så t. ex. är
det en hel akt, under hvilken styckets
hjältinna ej uppträder, och betänkligast af allt
— både förspelet och andra akten äro för
handlingens utveckling tämligen öfverflödiga.
Dessa textens svaga punkter äro naturligtvis
ödesdigra för hela operans verkan på
publiken.
Hade blott musiken ägt hvad diktverket
saknade! Om blott Bartholdy hade
varit i stånd att med sin komposition
öfver-skyla textens eller rättare sagdt handlingens
brister! Men tyvärr är så icke fallet.
Bartholdys musik är allt för
stillastående för att i längden kunna intressera,
och vid operans första uppförande den 8
januari sjönk också stämningen hos publiken
märkbart under aftonens lopp. I början fann
man det vackert och stämningsfullt, det som
man fick höra, man gladde sig åt det naturligt
melodiösa i musiken, åt den lyriska värmen,
den redbara musikaliska skickligheten och
det äkta danska kynne, som i dessa toner
gaf sig uttryck. Men så småningom kom
man under fund med, att den melodiska
strömmen var så lättflytande, att man blott
på några få ställen fann den pregnans i
motiven och deras behandling, som nu en
gång icke kan undvaras i operamusik, att
det bakom den lyriska värmen icke låg
något starkt temperament, någon egendomlig
individualitet, att den redbara musikaliska
skickligheten icke var parad med
tillräcklig uppfinningsrikedom och talang, och att
det danska kynnet, som på sina ställen gaf
intryck af något flackt och uttröskadt, på
andra ställen slog om till mera
kosmopolitiska, men därför icke mera karaktäristiska
toner, hvadan enheten i stil gick förlorad.
Liksom så många andra danska operor
— som t. ex. Liden Kirsten och Emil
Hartmanns Ragnhild— har också »Dyveke»
sin styrka i romansen; det låter underligt
men är dock så. De små vemodiga
sånger, som den icke alltför lifliga
handlingen ger än den ena, än den andra af
hufvudpersonerna anledning att föredraga,
utgöra de bäst lyckade, ehuru likväl ingalunda
de mest betydande partierna af operan.
Medan de dramatiska ansatserna i sista
aktens slut utfallit något konventionelt, har
det lyckats kompositören att breda mycket
af dansk sommarlandskaps-stämning öfver
andra akten, som för öfrigt innehåller
operans enda stora kombinerade nummer med
johan bartholdy.
soli och kör. Uvertyren, som är inkilad
emellan förspelet och första akten, förmlr
icke riktigt väcka intresse såsom
själfständigt orkesterstycke, hvarken genom idéerna
och deras utförande eller genom instru*
mentationen, och körerna äro, på ett enda
undantag när, hållna i ett alltför
godtköps-artadt manér.
På det hela taget måste man beklaga,
att Bartholdy, som dock uppenbarligen
har användt så mycket både tid och flit
på denna nya opera, icke haft bättre tur
med sig. Ty, det kan icke nekas,
resultatet har blifvit ett verk, som är vackert
att höra — gudbevars! — men som
saknar både förmågan att slå riktigt an på
den stora publiken och betingelserna för
att intressera den mera kritiska delen af
åhörarne. Det älskvärda och fina, som
finnes i den, — och det är icke så litet,
när man ser närmare efter —- förmår icke
göra sig gällande, och totalintrycket blir
en jämnt framglidande tonström, som så
småningom tröttar genom sin monotoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
