Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
K. E. F.
finnas utsökt vackra detaljer, där finnas
målningar af landskap och af vädrens lek, hvilka
äro dikter på prosa, samt glimtar af en djup
och intuitivt förstående själsskildring; men det
hela verkar dock snarare som en samling
utkast till en större roman än som en fullvuxen
och afslutad berättelse. Handlingen har ofta
luckor, dess olika moment äro ej nog fast
hopknutna eller nog klart motiverade;
detsamma gäller om karaktärsteckningen —
knappast af någon af hufvudpersonerna, den gamle
svärmiske enstöringen Jacques Simon, den
bisarre musikern filosofen Xavier d’Andrezel,
den helgonbleka synderskan Ramona, får man
en distinkt och tydlig bild. Hufvudintrycket
af novellen blir därför en rad frågetecken: i
hvilket inre samband står först Jacques
Simons stämningsupplefvelse den natten i
Nossi-Bé med hans senare lif? Den syn han då
såg tolkar han visserligen senare som ett
varsel, det tycks honom, då han möter Ramona,
att hon är »landet med de djupa himlarne,
där luften glöder» och att hennes sorg står
»orörlig som mangolunden, när mörkret
faller på». Men denna likhet nämnes blott som
ett infall i förbigående; följden blir, att man
måste spörja hvad de ha gemensamt, hvarför
hon kommer till honom och synes honom
som den länge väntade lyckan och lönen för
hans ensamma, glädjetomma lif. De stå ej
i korrespondens med hvarandra inbördes och
med dramats tredje person, Xavier; deras
ingripande i hvarandras öden får mera af
slump än af tanke och mening. I synnerhet
kommer afslöjandet och frukten af Xaviers
och Ramonas förbindelse väl oförberedt och
öfverraskande.
Om författarinnan -utarbetat dessa delvis
snillrikt skisserade gestalter, om hon
omsorgsfullare redt ut deras ödens nu en smula
trassliga trådar samt fyllt de nämda luckorna,
är det troligt, att denna berättelse ensam
skulle ha blifvit en rik och vacker bok.
En sådan bok är den nu utkomna
samlingen i öfrigt och skulle ha varit äfven utan
denna inledningsnovell. Dessa historier äro
berättade i en smidig, skiftningsrik stil,
motiven äro skådade med diktarögon och
formade i en diktarfantasi, hvilken än visar
släktdrag med en Kipling, än med en Almqvist
(jag vill minnas, att författarinnan citerar
honom ett par gånger i sin första novellsamling
»Fata Morgana»). Och historierna äro mättade
af färg och stämning — en stark, saftig färg,
en stämning än het af tropisk sol, än genom-
skinligt luftig och själfullt fin som den
violetta dagern öfver franska slätter.
Den luften dallrar särskildt kring de
kvinnogestalter, som spela hufvudrolen i flera
af berättelserna. Josiahs brud i
»Gallionsbil-den,» Jacqueline i »Han är svart eller Morén
i Venedig», Valérie i »Gästen», Reine, den unga
nunnan »1 Ursulinernunnornas kloster», de två
»Systrar» i novellen af samma namn, hvilka i
målarens förälskade fantasi smälta samman till
ett oskiljaktligt dubbelväsen —- alla ha de
trots individuela olikheter något gemensamt,
något af blomma med tunna kronblad, fint
ådrade och skyggt slutna — vaggande på
spröda stänglar, varmt hvitgula och starkt
doftande som nattviolens. Drömmerskor och
sagoprinsessor med stora barnögon och heta
drömmar.
Dock aldrig känslosamt eller blödigt
tecknade — därtill är förf: s kynne alltför
kraftigt, hennes färgglädje för sund, hennes löje
för ungt och lättväckt. Det är denna del af
hennes jag, som skapat sådana kontraster till
drömmerskorna som vilden Josiah i den
mäktiga sagan om »Gallionsbilden» eller som den
gamle gentlemannen vicomte de Vermandois
i skissen »I Ursulinernunnornas kloster»; det
är den som skrifvit en sådan sydländsk
intrighistoria som »Kvinnohämd», en sådan
praktfull spökhistoria som »Gästen», sådana
genomroliga satirer som »Han är svart» och »Ett
frieri», båda förtäljande om franska
adelsfamiljer, hvilka utvandrat till Mauritius och
kommit på dekadans.
Det är äfven den som skrifvit kåseriet
»Vid Pauls och Virginies graf» — spirituelt
och liffullt som författarinnan alltid skildrar
natur och människor, de må växa på »indiska
oceanens pärla» eller i svalare zoner.
Erik Axel Karlfeldt: Fridolins visor och andra
dikter. Sthlm, Wahlström & Widstrand.
Emil Kleen : Jasminer. Dikter. Sthlm, Gustaf
Lindström.
Karlfeldt är dalkarl, Kleen skåning; visste
man det ej, skulle man nästan kunna sluta
sig till det endast af titlarna på deras nya,
ungefär samtidigt utkomna diktböcker.
Personligheter äro de båda — men den förre*
af uppsvensk och kärnsvensk typ, den senare
af sydsvensk; den förre sluten, helgjuten, en
man för sig, af hela sin själ konservativ och
försjunken i »gammalstämningen» i dennäs
allra bästa bemärkelse — den senare mera af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
