Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden - Af K. E. F. - Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
.127
till de få spelmän, som ännu med kraft och
klang kunna stryka en surrande gammal vals
■eller en enkel längtansvisa på lefvande, starka
fiolsträngar! —
Den fiol, på hvilken Fridolin spelar för oss,
år inlagd i ett gediget och vackert utstyrdt
fodral, med en stilfull målning af Anders
Forsberg på locket. K. E. F.
Gottfried Keller. Sju legender. Öfversättning
från tyskan af Louise Arosenius. Stockholm,
Aktiebolaget Hiertas bokförlag.
Om denna bok med dess till andakt
lockande titel fölle i händerna på någon
from man eller kvinna, som i sitt hjärta
bevarat hela den medeltida kyrkliga och
sedliga åskådning, ur hvilken
berättelsernas urbilder utgått, skulle det ej dröja
länge, innan den bedragne läsaren läte
boken falla i golfvet och korsade sig öfver
detta nya djäfvulska bländverk. Och detta
med rätta. Med en humor och en konst,
som måste snärja alla skönhetsälskande
sinnen i sina garn, förenar författaren den
fullständigaste brist på respekt för hvad
legenden i sin ursprungliga form velat
inskärpa, och en af jordiska känslor och
profan anda mera uppriktigt besjälad
legenddiktning har man väl sällan sett. Det
är det protestantiska evangeliet i allt hvad
världsliga ting angår som Goethes förnämste
arftagare i den nyare litteraturen här
förkunnar med en öfverdådig och smittande
skalkakfighet, och jag skulle unnat Luther
att ha fått läsa en bok, som i så hög grad
ger de konstnärliga uttrycken för hvad hans
reformatoriska etik innerst och bäst
åsyftade — med tillägg af tre århundradens
känsloförfining.
En läsare, för hvilken medeltida
åskådning och hvad däraf finnes kvar i vår tid
vore något okändt — nian kan ju
försöksvis göra detta tankeexperiment —, skulle
däremot icke kunna drömma om någon
polemisk afsikt i en bok, som i så
harmonisk och suveränt konstnärlig form talar om
mänsklig lycka och ädel lefnadsnjutning.
Också är bokens syfte långt mindre
nedrifvande än uppbyggande — åtminstone
i den meningen att det är positivt. Man
rifver i våra dagar icke längre ruiner,
såsom man under upplysningstiden och
revolutionen hade för sed, de stå gärna i en
förklarad dager såsom kära och
vördnadsvärda minnen af något enligt utvecklingens
lag förgånget, och för författaren ligger det
hvarken någon profanation eller någon
motsägelse i att låta Afrodites dufvor reda sina
bon bland murgrönan i de öfvergifna
klostrens frid.
Egendomligt är att jämföra denna
germanska diktning på legendens grund med
den romanska i våra dagar öfver liknande
ämnen, särskildt sådan den framträder hos
Anatole France. Äfven den romanske
författaren begagnar sig af legenden i
oppositionelt syfte men då för att med ett
världsvist och pessimistiskt öfverseende få skildra
all den sedernas förvildning och förstöring,
som frodats i religionens hägn_ — eller
också gripes han så helt och hållet af den
åskådning, som gifvit honom hans
barndomsintryck, att han låter legenden själf tala i
all dess fromma enfald. Germanen åter kan
icke tillägna sig legenden utan att först
vända den käpprätt emot dess egen
ursprungliga mening, men han har icke förr
gjort detta vågsamma experiment än han
i de gamla känslornas ställe låter blomma
en lika rik skörd af nya känslor, som bära
den jordiska lyckans ädla och skälmska
leende på sina läppar och en kysk och
innerlig låga i sina tankfulla ögon.
K. W—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
