Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gamla svenska minnen från den södra Seine-stranden i Paris. Af Nathan Söderblom. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i30
NATHAN SÖDERBLOM.
annan återtog sina vanliga föreläsningar
i nationens närvaro.
Mycket upplysande äro dylika
uppgifter icke. Och vi behöfva andra
underrättelser om våra gamla landsmän,
för att de skola afvinna oss något
Särskildt intresse.
Studenternas sedliga lif i Paris under
medeltiden lämnade åtskilligt öfrigt att
önska. Den ohöljdhet, hvarmed de
lättfärdiga sederna ännu i dag träda i
dagen i Quartier latin, tyckes ha mycket
gamla anor. Paris var en världsstad
under medeltidens senare hälft lika väl som
nu. Dock kan man knappast kasta
skulden på denna omständighet. Ty då lika
litet som nu försvunno studenterna i
världsstadens brokiga buller. Det lärda
kvarteret var och är, i likhet med Paris’
andra stadsdelar, en värld för sig med
sin särskilda, noga afgränsade befolkning
och sina egna seder, jämförligt med en
lärd småstad, som råkar ligga i Paris.
Parisarnes otroliga bundenhet vid sin
gata och sin bit af den stora myrstacken
är väl bekant. Jag befann mig en dag
i sällskap med en professor från Uppsala
i Montmartre på väg neråt staden ifrån
svenska kyrkan, som nu flyktat så långt
som möjligt från sitt gamla goda
grannskap med studiernas och kyrkornas Paris.
Vi talade om parisarnes lokalpatriotism.
Och för att bevisa mina förvånande
påståenden frågade jag på måfå första bästa
gamla kvinna vi mötte, om hon varit pä
andra sidan om Seinen i Quartier latin.
»Nej, jag har aldrig sett vattnet»,
upplyste hon. Gumman gick säkert på
åttitalet, hade varit med både 30 och 48
och senast under det stora olycksåret
hört preussarnes bomber susa från
höjderna åt Versailles och sett de rasande
kommunardkvinnorna släpa upp kanoner
uppför Montmartre — om hon icke själf
var med! — men Seinen, som hela tiden
fortsatt sitt lugna lopp tre kvart timmes
väg från hennes gata, hade hon aldrig
gjort sig mödan att gå och beskåda.
Saken är betecknande för alla kvarter
och för alla tider. Studenterna behöfde
tyvärr icke lämna den lärda marken
mellan Notre Dame och den heliga
Genovevas kyrka för att föra ett tygellöst
lif. Professor Schiick meddelar Jacobus’
de Vitriaco uppgift om, att medan
magistrarne föreläste en trappa upp, var
nedre botten i samma hus lösaktighetens
hemvist, en ruskig förening af nytta och
nöje, som ej är främmande för det
latinska kvarteret än i dag.
På båda sidor om Seinearmen funnos
då som nu en mängd vinstugor och
matställen. Särskildt när någon ny
landsman ankommit till lärdomsstaden eller
någon kamrat aflagt examen, gick det
på dessa taverner muntert till.
Nationsfesterna tyckas under
medeltiden icke ha haft det bästa rykte. Man
roade sig tappert och på hvarjehanda
sätt. I ett reglemente från
fjortonhundratalet för bernhardinernas klosterskola —
hvars väldiga källare man ännu kan
besöka i rue de Pontoise — är det
förbjudet att deltaga i »nationsfester, som äro
åtföljda af måltider, spel, maskerader och
andra nöjen». De, som äro med om så:
dant, måste lämna klosterskolan.
Betecknande nog förbjudes i samma
andedrag att studera eller undervisa i
kanonisk rätt. Det var påfven Benedikt XII
som vid strängt straff förvisat detta
studium från bernhardinernas skola,
alldenstund det alstrade högmod och tomt
gräl.
En smula nöje unnades dock äfven
de strängt hållna studenterna i
klosterskolan. Om någon bröt mot regeln att
alltid tala latin, dömdes han att på
fläcken bjuda hela sällskapet på en flaska
vin.
Så helt beställdt var det dock icke
med sedligheten ens i klosterskolorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
