Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En simpel tragedi. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
per hallström.
ra; det tycktes vara honom nästan
ovanligt svårt. Hustruns ansikte drogs samman
• till en underlig grimas — Var det skratt?
Ett otäckt skratt i så fall. Jansons
leende stelnade emot henne. — Nej, det
var gråt, och hon lade sina arbetsgrofva
fingrar öfver ögonen, och tårar trängde
fram mellan dem. Så kommo långsamt
mannens ord: »Hon, Augusta, flickan vår,
hon dog i förgår natt.»
Janson tänkte ingenting, kände
ingenting; han hörde bara, hur bruset af
isvattnet trängde igenom maskinens döfva
ljud, som blefvo underligt långsamma,
med hela evigheter emellan. Skulle
någon få slag, skulle båten stanna? Och
han iakttog sig själf fråga med en röst,
som tog samma tunga takt: »Hur? Hur
dog hon?»
Svaret kom omständligt, pinsamt
samvetsgrant under tillkämpadt lugn.
»På lasarettet. Vi visste ingenting,
och så kom det telefonbud, att hon var
där, i förgår kom det bud, att man ville
tala med mig i telefon. Jag kommer dit
och säger hallå. Ar det Augustas
pappa, frågar di på andra sidan. Ja, svarar
jag, är det Augusta? För jag tänkte, att
hon kanske hade något riktigt gladt att
tala om och därför skämtade med mig.
Nej, Augusta är på lasarettet, säger di
på andra sidan, hon är sjuk. Det var
jungfrun hos herrskapet, där Augusta var
och sydde, och inte gaf hon mig någon
reda på någonting, som di är, såna där
flickor, bara pratade en hel hop och hade
brådtom. När vi så for in i går morgse
och kom till lasarettet och frågade efter
henne, svarar herrn vid porten, att där
fanrfs ingen med det namnet, men vi
står kvar och kan inte förstå, att hon
redan kan vara bra och ute. Så
kommer där en annan till, och så tittar di
i papper. Jaså, säger di, jo det är
alldeles riktigt, Augusta Wilhelmina,
tjugu-tre år och så vidare, och vi försöker att
komma in. Nej, säger di, inte den här
vägen, hon dog i går kväll. Där stod
vi i snön och tänkte oss inte för och
stod i vägen för andra och blef
undanskuffade. Men så blef di snälla mot oss
och hjälpte oss att ta reda på henne.»
Och han fortsatte med att berätta,
hvarför hon kommit dit, för en
magsjukdom, och att hon opererats och dött
därunder. Han talade utan den ringaste
klagan i tonen och tycktes blott
efter-sträfva att med sin hopplösa och lugna
blick återfinna alla fakta som de tett sig.
Janson vågade ej möta hans ögon,
ej heller ge akt på hustruns gråt. Han
betraktade presenningen bakom dem och
undrade på nytt förströdt, hvad det
var. Skulle båten stanna? Det blef allt
längre och längre mellan kolfslagen, det
måste snart slå back.
»Och hvar är hon nu,» frågade han,
när det blef tyst. Hustrun lät fingrarna
sjunka från ansiktet, hennes ögon stodo
blinda af gråt i det gråa ljuset från
fönstergluggen. Hon sträckte ut handen
mot föremålet, vildt, famlande, lät den
falla ned därpå och hejdade den i en
förtviflad smekning mot den hårda
duken. Mannen talade dämpadt och doft
som förr.
»Hon, Augusta, hon är där, hon. Vi
köpte en kista vid David Bagares gata.
Den fanns färdig, alldeles lagom stor,
och så fick vi henne svept med
detsamma.» — Och han fortsatte att berätta,
hvilka mått och steg det fordrats för att
få detta ordnadt, och hvad kistan kostat
—• hela den isande sorgliga
iscensättningen af döden. De hade hållit på att
komma för sent till båten — hur skulle
de då ha burit sig åt?
Janson hörde hvart ord och
maskinens slag därtill, snabbare nu, oroande
hastiga, men i en egendomlig växande
förnimmelse, att något kom emellan,
något sköt upp mellan honom och allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
