Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En simpel tragedi. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en simpel tragedi.
i67
detta. Hvad var det? Det var sorg,
det var bitter köld därutifrån, det var
förtviflan, som ville skrika och slå —
nu var det öfver honom.
Han gaf till ett jämmerrop, som
jagade fram öfver hela båten och skrämde
alla andra ljud till tystnad. Bakom
honom lyste en krets af förfärade ansikten
som hvita fläckar i skymningen,
munnarna öppna, ögonen stirrande. De
båda målargesållerna grepo hvarandras
händer som barn i mörker; i dörren till
försalongstrappan döko kvinnornas
hufvud fram ur dunklet. Han lyssnade själf
till ropet, förstod det ej, slet upp
knapparne öfver bröstet och flämtade efter
luft.
»Kistan», hväste han, »kistan, var det
den som kom, var det den jag hörde
bäras hit? Öppna den! Tag bort
presenningen, öppna den! Jag vill se
henne, jag vill se henne!»
Föräldrarne sutto stela för hans blick,
som blef så hemskt hvit; bakom hans
rygg slöt sig kretsen af hufvud tätare,
började tänka i ett slags gemensam,
trefvande rörelse, gripna af samma fasa,
men utan ord ännu. Var han
sinnesrubbad, sjuk eller bara berusad? Hvad
var det frågan om, hvad var det för
kallt som strök fram öfver det trånga
och instängda rummet?
Hans längtan att få se den döda grep
honom med oanad makt, han kunde icke
bära ett afslag, han kunde ha krupit på
knä och tiggt sig till att bli hörd. Hans
känsla för henne, som gått bort, växte
plötsligt upp till en lidelse, och han visste
att den alltid måste ha varit så, men
blef ändå vek som ett barn i all sin
häftighet. Han grep föräldrarnes händer,
han lutade sig öfver dem och talade
fort, men hans förvridna ansikte skrämde
dem, och de förstodo honom knappt.
»Jag höll af henne, låt mig se henne,
öppna kistan! Jag höll af henne, vi hade
kommit öfverens, att nu i vår, eller
någon annan vår — åh, och nu är hon
död! Men jag måste se henne, begriper
ni, hör ni? Jag hörde, när hon kom, hon
trampade så tungt öfver hufvudet på
mig, jag tänkte på ingenting, hit och
dit, som man gör — Herre Gud, som
man gör — så kom hon. Visa mig nu,
att hon är död; jag tror er inte. Det
var just här jag såg henne sist, jag stod
så här, och hon tog afsked och skrattade
och räckte hand —- och hur är det då
möjligt. . . ? Jag vill se händerna, jag
vill se händerna — öppna kistan, säger
jag, eller jag gör det själf, och jag
lägger mig bredvid henne.»
De förstodo honom ändtligen och
förskräcktes och darrade och fasade för
den döda. Men bakom honom hade
kretsen slutit sig ännu trängre, funnit
ord: »Låt honom få sin vilja fram, han
blir från sina sinnen annars.»
De lydde. De stego upp, ännu
darrande, drogo undan presenningen och
vredo på de halft insatta skrufvarna. Han
stod upprätt och vaggade af och an för
att döfva sitt inre skrik. Hans ögon
riktades orörliga mot den ända af kistan,
där hufvudet måste vara. Så lyfte de
af locket.
I det sparsamma, kalla och gråa
ljuset i hörnet var hon dubbelt kall och
blek, det smalnade och afmagrade
ansiktet tycktes spädt och litet, men fick
en hemsk och stor skönhet genom
munnens smärtfyllda ro och de insjunkna
ögonens öfvervunna lidande. Men hemskast
var händernas hvila mot hvarann.
Janson hade tänkt, att han skulle
röra vid dem, gripa fatt om dem, kyssa
dem, hviska emot dem och värma dem;
nu tordes han ej ens se på dem. I
stället förde han sina egna tillhopa i
samma ställning och vred dem som i religiös
hänförelse och i plågor. På samma gång
han kände nuet närmare och verkligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
