Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - August Strindberg: Till Damaskus. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
johan mortensen.
Många äro för öfrigt de motiv, som äro
sammanslingrade i detta symboliska drama,
kanske till och med för många för att alla
fullt kunna komma till sin rätt.
Öfverna-turligt och hvardagliga dröm och
verklighet sammansmälta här så förunderligt, att
det är omöjligt att mer än i de stora
hufvuddragen skilja dem åt, vill man icke
förstöra författarens fina spindelväf. Å ena
sidan är det ett äktenskaps historia. Den
okände älskar en kvinna, och som hon
redan är gift, rycker han henne beslutsamt
från mannen; de lefva några sälla dagar
tillsammans för att därefter åter pina sig
ifrån hvarandra. Han går att söka guld
och ära, »de varaktigaste af alla illusioner»,
men slutligen, då äfven de visat sin
intighet, låter han, trött på allt, locka sig i
kloster. Detta är således vid första
blicken samma historia, hvilken Strindberg i
sina hufvuddrag berättat många, många
gånger, historien om huru ett äkta par
grälar sig ifrån hvarandra. Men den får här
sin särskilda charme genom teckningen af
kvinnofiguren, ett af de få sympatiska
kvinnoporträtt som Strindberg målat. Hon är
lika sund som Den Okände är sjuk, lika
omedelbar som han är reflekterad, så nära
naturen som stammodern Eva — och så
älskar han också att kalla henne. »Hon
har aldrig betänkligheter och aldrig
samvete; hon blyges aldrig för en handling —
-ej som vore hon oblyg, tvärtom, och allt
hvad hon företar, det må vara aldrig så
smaklöst, klär henne».
Men dock, det är ej här frågan om en
vanlig borgerlig äktenskapshistoria. Liksom
Den Okände så nöjer sig Strindberg ej längre
med att se ting och händelser, former och
färger, han ser också tankar och betydelser.
Bak denna serie af hvardagliga fakta döljer
sig högre makters ingripande: de och
endast de äro orsaken till allt hvad som
händer i dramat.
Den Okände har hittills vandrat sina
egna vägar. Liksom en gång Prometeus
röfvade gudarnes eld och förde den till
människornas barn, så har också han (»han
var ju diktare») velat skänka människorna
nya välgärningar. Han har velat befria
dem, ty han kunde ej se dem lida. Han
har sagt till den fattige: »låt icke den rike
suga ut dig!» och till kvinnan: »låt icke
mannen kufva dig!» och till barnen: »lyd icke edra
föräldrar, när de äro orättvisa!» Men Den
Okändes gudar äro lika afundsjuka som
titanens, och de hafva nu beslutat att straffa
honom. På alla sätt förfölja de honom.
De så misstroendets frön i hans själ, så
att han ser ondt, äfven då man vill honom
godt. De slå honom med blindhet, så att
han ej kan skilja mellan sanning och lögn,
mellan drömmens och verklighetens värld.
Men han låter ej böja sig i första
kastet. Alltjämt bor i honom det gamla
trotset, och han till och med hånar och
utmanar dessa afundsjuka gudar eller djäflar:
»Små borgargudar, som parera klingans stöt
med nålsting bakifrån». Och dessa svara
på hans kallelse, de möta verkligen på
terrängen, och uppe i bergen kämpar han
med dem bröst mot bröst: hans höftsena
röres, liksom en gång Jakobs, och i yrsel
föres han till asylen »Den goda Hjälpen».
Och här få gudarne honom helt i
sin makt, men endast med tillhjälp af högst
ockulta medel. I sin yrsel har han
nämligen för konfessorn biktat brott så
förfärliga, att denne ej vågar tro, att han
verkligen begått dem. Han utkastar därför
öfver honom »lilla bannet», d. v. s.
Deutero-nomions förbannelse, hvilket i dylika
tvetydiga fall lär vara synnerligen verksamt;
den oskyldige beröres nämligen ej däraf,
den brottslige däremot träffas, och »hans
kropp lämnas att plågas åt Satan, på det
hans själ må bättra sig och varda räddad».
Som man ser är det snarare svart magi än
kristliga medel som den gode patern här
använder för att omvända syndaren; han
envouterar honom, såsom de unge
fransmännen säga. — Förbannelsen träffar, och
Den Okände pinas svårligen, han tvingas
att erkänna »makternas närvaro», och
konfessorn har honom sedan helt i sitt våld.
Han behöfver endast göra korstecknet för
att Den Okände sjunker ihop och blir till
intet, och så tvingar han, såsom makternas
redskap, honom småningom fram mot
klostret, där gudarne vilja se den farlige
revolutionären internerad och oskadliggjord.
Man har på sista tiden fablat mycket
om Strindbergs eventuela öfvergång till
katolicismen; men åtminstone att döma
efter detta drama är det icke så farligt med
hans katolicism. Ty ett omvändelsedrama
kan man knappast kalla »Till Damaskus».
Man kan icke säga, att denne
Prometeus-natur, denne hedning, gör bot och bättring
och böjes in under korset. Ännu i det sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
