Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - August Strindberg: Till Damaskus. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
johan mortensen.
»Kom, präst, innan jag åtrår mig», är lika
dubbelhöfdad som alla de andra.
Strindberg, hvilken eljest i sin psykologi
brukar vara så enkel, han som älskar den
rapida skissen och med några få bestämda
drag sätter en figur på benen, han har här
blifvit en dialektiker, hvilken på en gång
säger ja och nej och låter stämning plåna
ut stämning, så att den färdiga taflan står
i mystiskt halfdunkel. »Till Damaskus» är
en Hoffmansk novell, ett »Djäfvulens elixir»,
uti dramatisk form.
Och man kan endast beundra det
skickliga sätt, hvarpå han här förstått att
begagna sig af den moderna teaterteknikens
resurser: changements à vue. Ty förvisso
är det icke en barnslig lek han tillåtit sig
med dessa ständiga dekorationsombyten: de
äro just nödvändiga för att visa hjältens
växlande själstillstånd.
Mera en lek är däremot den yttre eller,
kanske riktigare, den »ockulta» symmetri,
hvilken framträder i första delens
byggnad. Den består nämligen inalles af sjutton
scener, af hvilka emellertid alla, utom
midtel-scenen (den nionde: Asylen), två gånger
återkomma, om ock uti olika stämning.
Handlingen stiger således genom åtta
dekorationer för att därefter ila mot sitt
slut genom samma åtta i omvänd ordning,
så att man börjar och slutar »i gathörnet».
I motsats till Ibsen, hvilken gärna
stänger sin handling inne mellan fyra väggar
och i sina sista dramer nästan hyllar de
franska enheterna, changerar således
Strindberg dekorationer från seen till seen, och
de flesta af dessa försiggå utomhus.
Läser man de mästerliga, i all sin korthet
målande scenanvisningarna, så förstår man,
hvad Strindberg velat göra. Äkta
frilufts-människa som han är, har han liksom velat
kasta en slöja af naturpoesi öfver alla dessa
tunga själsstrider, allt detta tankegrubbel,
alla dessa pinsamt upprifvande
äktenskapsscener.
Det är icke en banal superlativ, om
man säger, att Strindberg är en af
replikens störste mästare och att han länge
varit det. Hans dialog är alltid på en
gång dramatiskt liffull, stämningsrik och,
hvad som är det sällsyntaste af allt, fullt
naturlig. Den förefaller långt mindre
stiliserad än vare sig Ibsens eller de moderna
franska dramaturgernas. Ryck ut på måfå
några af dessa repliker i »Fröken Julie» eller
»Fadern» : hvar och en af dem förefaller som
en hvardagsmening, som hvem som hälst
skulle kunna fälla under ett samtals gång;
se dem i deras sammanhang, och de
blifva till bärare af en mäktig stämning.
Så också i »Till Damaskus», där orden
glöda och fosfoscerera, gnistra af ironi och
skälfva i mimosaartad känslosamhet.
Satserna äro huggna uti stenstil, de fästa sig
i minnet såsom ordspråk, och likväl är
det som om de alla uppträdde i
hvardagsdräkt.
I rent dramatiskt afseende är första
delen bättre byggd än den senare, och
särskildt äro de tvenne första akterna, där
handlingen inledes och raskt skrider framåt,
ypperliga. Sedan hopas motiven något för
mycket, och man vet slutligen ej riktigt,
hvar man har centrum. Det förefaller
nästan som om planen förskjutits något
under arbetets fortgång; säkerligen har det
ursprungligen varit meningen, att dramat
skulle slutat mera botfärdigt och katolskt
än hvad det nu gör; därpå tyder
åtminstone början.
Mer än de fleste har Strindberg gräft
i sitt eget jag, men såsom här har han
väl aldrig hållit domedag öfver sig själf
och han har icke underlåtit att ömsom
ironiskt, ömsom patetiskt säga sig själf
skarpa sanningar. Månne det ej nu vore
på tiden, att han stege upp ur den
underjordiska helvetshåla, där han så länge hållit
sig instängd, kokande trolldomsdrycker och
mumlande besvärjelser? Vore det ej på
tiden, att han åter begåfve sig upp i solens
rike och färdades bland människorna och
långtifrån att upphöra att »syssla med de
andre», i stället upphörde att syssla med
sig själf. Fara är eljest, att publiken
tröttnar på alla dessa själtbekännelser och
äktenskapshistorier och afsvärjelsescener och hela
och halfva omvändelser, säfven när de
presenteras uti en så raffinerad form som i
»Till Damaskus», Strindbergs kanske
vackraste sagospel, sagan om alla de underliga
äfventyr han upplefvat dessa sista år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
