Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En katolsk folkvisa. Af Anna M. Roos. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
anna m. roos.
hvars unga fägring blef äfven efter döden
dold för de råe bödlarnes vanhelgande
blickar genom ett tätt och plötsligt
snöfall, som på ett underbart sätt kringsvepte
henne och icke upphörde, förr än man
beslutit sig för att öfverlämna den
mördade jungfruns kropp åt grafvens fred.
»Fager till kroppen var bon,
fagrare än till själen»,
heter det om henne i en gammal fransk
visa. Under högaltaret sofver hon nu i
Barcelonas mäktiga katedral, där dunklet
hvilar under de höga pelarburna hvalfven,
medan där utanför på den kringbyggda
gården, omsluten af en af dessa
förtjusande, rikt skulpterade klostergångar,
hvilka utgöra det kanske mest betagande
draget i den spanska arkitekturens
härlighet, solen lyser på springbrunnens
glittrande vatten och på orangeträdens
djupa grönska.
Bland de romanser med legendartadt
innehåll, hvilka i det sång- och
minnesrika Katalonien uppstått och bevarats,
är det en — och det efter hvad det
tyckes den mest spridda och älskade af
dem alla — som först för några år sedan
i sin helhet i tryck framlagts. Det är
en fransk folklorist, George Doncieux,
som gjort sig mödan att ur åtskilliga
spanska romanssamlingar sammanhämta
brottstycken till sången om »Magdalenas
botgöring», och han har i tidskriften
Mélusine, Tome VII, publicerat den gamla
dikten i dess restaurerade form. Den
är affattad på den kataloniska munarten,
hvilken starkt påminner om provençalskan
— ej underligt för öfrigt, då man
betänker, huru intim, alltsedan den tid då
Karl den store besatte »Spansk mark»,
förbindelsen emellan Katalonien och
angränsande franska landskap under
århundraden varit — och då den. både ur
rent poetisk synpunkt, för sin naiva och
målande framställning, och i
kulturhistoriskt hänseende, för de inblickar den gif-
ver i den medeltida legendbildningen
om den katolska kyrkans kanske mest
populära helgon, synes mig vara af ett
ganska stort intresse, återgifves den här
i öfversättning:
Martha stod upp en morgonstund,
i kyrkan hon trädde in;
när hon kom ifrån mässan,
gick hon till syster sin.
I himmelens höjd,
i himmelens höjd är vårt hem,
i himmelens höjd!
Magdalena kammar sitt gyllne hår,
med guldkam hon kammar sig.
»Gud signe dig, Magdalena!»
»Syster Martha, Gud signe dig!»
»Ack, säg mig dock, Magdalena,
var du i mässan också?»
»Inte har jag där varit,
och inte tänker jag gå!»
»Gack dit, gack dit. Magdalena!
Du strax skall blifva kär:
en yngling med änglaanlet
står och predikar där.»
Magdalena går upp på sin kammar,
sina smycken sätter hon på:
spännen och röda ringar
och gyllene örhängen små.
Hon axlar sin gullskinnskappa
och lyfter den med hvitan arm;
den klara smaragdestenen
fäster hon på sin barm.
Följd utaf tärnor och svenner,
till kyrkan månde hon gå;
när hon träder genom kyrkoport,
hon bjuder sitt följe stå.
»Min Gud, hvilken fager yngling!
Skada han bär munkekjoln!»
Hon satte sig — att bättre lyssna —
helt tätt intill predikstoln.
Det första ord, som han talade,
rakt till hennes hjärta gick;
vid det andra ord han mälte
ett styng hon i bröstet fick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
