Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En katolsk folkvisa. Af Anna M. Roos. Med 5 bilder - Homo sum. Af Lotten von Kræmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en katalonisk foi.kvisa.
I79
folkvisan skickas ut »i skogen», där hon
skall äta »lindelöfven små», medan hon
i den spanska sändes ut i en öde
klipptrakt, är mycket förklarligt —; det
finnes andra drag, i fråga om hvilka man
känner sig böjd för att antaga, att de
haft sin själfständiga upprinnelse hos det
folk, i hvars diktning man påträffar dem.
Men man torde hafva rättighet att
antaga, det motivet om den syndfulla
kvinnan, som speglar sig i källan och sörjer
öfver sin förbleknade fägring, icke är
upprunnet i Kalevalas och furornas land.
Det troliga är väl, att denna episod
liksom hela Magdalena-sägnen för öfrigt
kommit från södern till norden, om än
en länk, som gått förlorad i de flesta
sydländska varianter af dikten, råkat bli
bevarad högst uppe i norden.
Man vet huru legender och sägner
under medeltiden fingo spridning:
predikaremunkarna, i synnerhet dominikanerna,
hvilka drogo från by till by, från land
till land, allestädes samlande skarorna
omkring sig, alltid angelägna att genom
historier, ibland uppbyggliga, ibland
profana nog, tillrycka sig åhörarnes upp-
märksamhet, icke obenägna för det, som
var en smula pikant, stundom icke
räknande det så noga att, för den goda
sakens skull, brodera ut litet de som
läroexempel tjänande historierna — spelade
härigenom en rol likartad med den, som
bien, hvilka under sina irrfärder föra
det -befruktande frömjölet från blomma
till blomma, utföra. Hvar de drogo fram,
där lämnade de sägner efter sig, där
lämnade de också oklara intryck och
stämningar, hvilka i drömmande sinnen
vuxo ut till nya historier. Det är väl
möjligt att såväl den franske
läkaren-mysterieförfattaren som den okände
spanske visdiktaren från dessa
munkhistorier, hvilka inom kort tid blefvo all
världens egendom, fått uppslaget till sina
skildringar af det blifvande helgonets
koketteri; det kan ock hända, att från
deras af allehanda förtydligande
exempel illustrerade utfall mot fåfängligheten
och flärden stamma såväl den kataloniska
romansens som den finska folkvisans
berättelse om Magdalenas syndiga sorg
öfver att skönhet förgår.
HOMO SUM.
Af LOTTEN von KRÆMER.
Tag en människa är, sade en gång en vis,
mig intet mänskligt främmande är —
Ibland gyllene ord, evigt värda vårt pris,
likt en dyrbar skatt på det ordet jag
bär,
hvarje dag i mitt lif jag däraf något
lär;
det ordet mig blifvit liksom en vän —
så har det varit, så är det än.
Jag en människa är. Hur af glädje vår kind
vid den tanken purpras i ungdomens vår!
Den befruktar vår själ som en himmelens
vind,
och från dess maning en lifsström går.
Den är ett orakels röst, som oss når —
och hvar finnes en borg, hvar en lager-
krönt höjd,
som då icke vinkar med segerfröjd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
