Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den rätte. En liten komedi af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
geo kg nordensvan.
Ellen
{tiger).
PÅL.
För resten var det ju ingenting, det kom ju vi
öfverens om nyss.
Ellen.
Nej, det var alls ingenting. — Hör du, Pål, har
du kvar mina bref?
PÅL.
Naturligtvis. Jag spar alla bref med
fruntimmersstil.
Ellen.
Då måtte du ha en samling!
PÅL.
Jo, du kan tro ! Jag skall ha dem till tröst
på gamla dagar. Jag skall läsa dem för den där
hushållerskan.
Ellen.
Vill du lofva mig en sak?
PÅL.
Allt hvad du vill!
Ellen.
Bränn upp deml
PÅL.
Nästan allt hvad du vill skall jag göra. Men
icke detta.
Ellen
0/rig).
Hvarför? Hvad gör du med dem ? Jag har varit
skamsen ibland öfver att du hade de där brefven.
Det är ju inte många, men i alla fall. .. Jag skref
dem så utan all förbehållsamhet, jag skref naivt och
flickdumt, jag skref som jag kände. Det harmar mig
att de finnas till, de där brefven.
PÅL.
Hvarför det? Du skulle ha större orsak att
blygas, om du inte visat dig sådan du verkligen var,
så goda kamrater som vi var på den tiden. Du vet
inte, hur käcka och friska dina bref voro, hvilken
lefnadslust och hvilken lefnadskraft där fanns i hvarje
mening, i hvarje ord — och i själfva stilen, i de
energiska, trotsiga bokstäfverna. Jag tror ingen
skrifver som du.
Jag har inte velat läsa dina bref allt se’n dess.
Men jag tycker, att så länge jag har dem, så har
jag ändå något kvar af dig.
Ellen.
Det är just det, som du inte har rättighet att
tycka, förstår du inte det?
PÅL.
Tycken ä’ tullfria. Har jag kanske inte uppfört
mig korrekt? Jag har haft klart för mig att jag borde
hålla mig på afstånd ifrån dig. Det var kinkigt nog
ibland. Nicke var så vänskaplig, när vi träffades —
det var som om han haft mig att tacka för något.
Ellen.
Det hade han ju också.
PÅL.
Han sa’ alltid: ••Kom och titta till oss, hvarför
får man aldrig se dig? Ellen skulle bli glad öfver
visiten, hon är alltid glad, när jag är glad». Han
märkte aldrig, hur jag sökte undanflykter. Och så
med ens låter jag mig öfverrumplas och förstör
alltsamman! Och hvarför var han så angelägen just i
dag? Ja, det vet. du ju själf. Du tycker kanske
inte att det är löjligt?
Ellen.
Jo, mycket löjligt. Det var just kall dusch du
behöfde. Du behöfde få se en liten fru, som
blir förargad, när hennes man inte kommer hem
på minuten Du hade ju inte sett mig annat än
som en ung fröken, som ingenting annat hade att
göra än att vara glad och treflig och älskvärd efter
förmåga. Du visste inte, hvilken gås jag var. Och
inte vet du, hur elak jag kan vara, hur jag kan
plåga folk, till och med dem jag — värderar.
PÅL.
Ja, det är ju det som kallas för kärlek (Slår om
och blir åter skämtsam). Hvem katten kunde också
tro, att det skulle komma en så’n där oemotståndlig
karl och snappa bort dig ett tu tre! Men om du
blifvit elak, så är anledningen uppenbar: du har
förhärdat ditt hjärta, därför att du inte fick den rätte.
Ellen.
Hör man på? Nu börjar du komma in i den
rätta tonen.
PÅL.
Den rätte, han skulle inte försumma
middagstimman, han skulle inte försinka sig på kontoret med
att göra upp affärer, om de också skulle inbringa
en så här stor hög tusenlappar att lägga till de andra
tusenlapparna.
Ellen.
Det vore dumt gjordt af den rätte, tycker jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
