Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ellen Key: Tankebilder. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ellen key: tankebilder.
217
kulturmänniskans. Det är också till
skönhetsdriftens förädling och förfining Ellen
Key närmast syftar i artikeln »Kulturodling»
— dess stegring följer då af sig själf. Den
individuela skönhetsdriften är svagare inom
den romanska stammen: det är just hvad
som skänker dessa folk deras »stil». Man
bygger där sitt hus efter samma modell
som grannens, och gatan vinner därigenom
den enhetliga stil, som stockholmsgatan i
så hög grad saknar. På våra gator skrika
husen i kapp, som om deras uppgift vore
att öfverrösta hvarandra — hvilken konsert!
På några få undantag när täfla de i
löjlighet, i bizarr fulhet, och röja just därigenom
sitt ursprung från den individuela ehuru
ännu vilda skönhetsdrift, som är ett
germanskt grunddrag. Det är denna
skönhetsdrift som måste förfinas utan att därför
nivelleras.
Nivellering, det är hvad Ellen Key
hatar mest, på det etiska området ännu mera
än i det skönas värld. Och det är
därför kristendomens etik har blifvit henne
för trång: emedan den predikar
nivelleringens dödssynd som den högsta dygd.
Utvecklingen syftar mot mångfald och
olikhet, icke mot enfald och likhet. Med
klarhet och styrka och med i bästa mening
bestickande vältalighet berättar hon i de
fyra uppsatserna inom gruppen
»Individualitet» om den nya moral, på hvilken hon
tror, och om hvilken hon hoppas att den
skall gå som segrare ur brytningen mellan
själfuppoffringens och själfhäfdelsens idéer,
mellan Kristus och Nietzsche. Och med
uppsatsen »Personlighetens frihet», i
hvilken författarinnan har nedlagt det bästa af
sin tanke och sin tro på detta fält, slutar
första delen.
Den andra rör sig om Patriotism och
om Själens evolution.
Det finns många gyllene ord bland det,
som Ellen Key säger om
fosterlandskärleken, framför allt i det öppna brefvet till
Verner von Heidenstam. Gyllene ord just
nu, då de nationela sträfvandena snart
sagdt öfverallt i världen mer öppet än
någonsin syfta åt att kittla folkens sämsta
instinkter. För Ellen Key är
fosterlandskärleken ett stadium bland många andra i
människosläktets utveckling, och hon
känner intet begär att locka dem tillbaka, som
redan hunnit därförbi. Men dem, hvilka
ännu stå samlade kring milstenen, som be-
tecknar detta stadium, vill hon gärna lära,
att patriotismen kräfver uppfostran snarare
än väckelse — att det är dess kvalitet
som kräfver förbättring och förfining, icke
dess kvantitet som behöfver ökas. Och
om hennes ensamma röst i denna tid kunde
göra sig hörd genom dagspolitikens larm,
då skulle hon vilja lära nationen att vara
»stolt nog att hellre välja verkliga än
skenbara värden, men framför allt ridderlig nog
att respektera ett annat folks individualitet
och dess rätt att förverkliga sina ideal».
Vore nationen så ridderlig och så stolt, då
kunde man slippa att höra våra nationalister
den ena dagen påyrka en svensk
diplomatisk intervention mellan Ryssland och
Finland, för att nästa dag öppet beklaga, att
vi icke vågat göra med Norge hvad
Ryssland har gjort med Finland! Men, tyvärr,
den kultiverade och försynta
fosterlandskärlek, som Ellen Key bekänner, skall,
mänskligt att döma, ännu länge komma att
öfverröstas af den patriotism, »som genom
novemberdimman på Liitzens slätter åker
fram till nya fläsktullar och nva
uniformsbyxor».
Det stora verkets sista afdelning är den
om Själens evolution. Då man klandrar
en människa för reflexionssjuka — ett
invektiv, omhuldadt af allt andligt halfylle
— stöder man sig därvid sällan på
beskyllningen, att han tänker som smedens pojke,
hvilken tänkte galet, utan rätt och slätt
på beskyllningen, att han tänker. Hvad
kan grunden vara till denna instinktlika
antipati, som mängden alltid känner gent
emot tanken? Mängden föreställer sig, att
tillvaron och människosjälen måste blifva
fattigare och tommare på innehåll, ju mera
den genomplöjes af reflexionen. Den
tänker sig människosjälen som en kub med
ett visst gifvet innehåll: »en kub, på
hvilken man afgränsat ett stycke medvetenhet
och ett stycke omedvetenhet, och att
således, ju mer medvetenhetens streck flyttas
nedåt, ju mer skulle man förlora i
omedvetenhet och omedelbarhet.» Men det är
icke så: »Själen är tvärtom en grufva, som
djupnar, när den upparbetas!» Denna bild
träffar djupt och säkert. Ellen Key har
med den på en gång åskådliggjort, hvad
hon tänker under formeln »Själens
evolution», och visat barnsligheten både af de
farhågor och af det tvifvel, som riktas mot
denna idé. Och likväl, då författarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
