Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ellen Key: Tankebilder. Af Hjalmar Söderberg - Karl af Geijerstams författarverksamhet. Af Robinson. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 18
hjalmar söderberg.
sedan fördjupar sig i drömmar om en
framtid, då hvarje torpare skall kunna njuta af
Shakespeares dramer och Wagners musik,
då är undertecknad, efter hvad jag fruktar,
för litet trosmänniska att längre kunna följa
henne med oblandad andakt. Icke i den
mening, att jag skulle betvifla möjligheten
af ett sådant framtidsperspektiv; men det
ger mig den stämning af fadd och en smula
löjlig lycka, som jag känner igen från de
stunder, då jag suttit fördjupad i drömmar
om min egen framtid och i fantasien
skurit för mig så breda skifvor af lyckans
bulle, att jag till sist icke längre haft något
kvar att längta efter.
Men måhända är det nu jag som i
min tur har tänkt mig lyckan som en kub
i stället för en grufva.
Man har, då man slutar detta verk, en
känsla af att vår inhemska litteratur det
förutan skulle vara väsentligt fattigare, att
dess författarinna är en andlig kraft, une
grande semeuse, som vi icke skulle ha råd
att undvara. Och ju närmare man tränger
in i hennes tanke och hennes verk, desto
klarare står hon för läsaren som en af de
frigjorda och finslipade personligheter, »hos
hvilka man knappt vill tala om fel, endast
om gränser».
KARL AF GEIJERSTAMS FÖRFATTARVERKSAMHET.
AF ROBINSON.
Med i bild.
Om den så plötsligt hädangångnes få
men liffulla kritiska insatser i vår
unga literatur kommer antagligen
under närmaste tid att talas, kanske äfven
skrifvas, åtskilligt. Ty de voro ju enkom
ägnade att väcka inom en viss grupp
läsare sympati, inom en annan rent af
fiendskap, såsom intimt berörande det samtida
tankelifvets kamp för egen tillvaro, detta i
hvarje tid djupast uppskakande af alla slags
ämnen för författareskap.
Den arbetsamme ämbetsmannen och
familjeförsörjaren kunde väl endast offra korta
stunder af dagen åt sin ifrågavarande
älsk-lingsid; hvarken meddelandenas
systematisering eller de skriftliga detaljuttryckens
slutgiltiga ans ägde rätt att mer än ytterst
återhållsamt ingripa på tjänste- och
för-värfsomsorgernas nit- eller krafttillgångar.
Och Geijerstam — med all sin
iakttagare-och tänkarebegåfning — var ej till kropp
och själ en af dessa snart räknade, dem
vi påstå vara födda med en slöseriets
fullmakt in blanco. Han var till ersättning en
ytterst samvetsgrann tidsindelare, hvilken
dagligen lyckades förmå krafterna att sträcka
sig långt.
Det var ett helt egendomligt intryck
enhvar snart måste vidkännas, ifall han
verkligen kommit att fördjupa sig i någon
af dessa uppriktiga, till tonen —
»samtalstonen» skulle man vilja kalla den —
så okonstladt försynta men till
tankegången så logiskt skarpa och till
känslotemperaturen så sjudande lidelsefulla skrifter.
Meddelsamheten tedde sig i dem nästan
barnsligt förtroendefull och sorglös, medan
allt resonemanget likvisst rörde sig steg
för steg framåt i ett bestämdt syfte så
oaf-vikligen och med så uppenbar risk, att
allenast de modigaste män pläga resonera
så utan att förlora lynnesjämvikten. Alla
kunna vi, när vi fått upp ångan och
kommit i deklamationsstämning, »tala ur oss»,
som det heter. Men fråga är, om denna
terminus teknicus då är så alldeles
träffande. Säger man däremot oförbehållsamt
sin innersta mening när som helst, utan
att därför hvarken höja eller sänka
talröstens tonsteg eller andra uttrycksskiftningar
utöfver de hemmavana, alldagliga: då
känna sig åhörarne en god del vissare om, att
man verkligen talat ur sig. Det lär förr
varit brukligt — sannolikt med
hänsyftning på någon gammal saga — att säga
om en sådan där samvetsvaken och natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
