- Project Runeberg -  Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 /
228

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Falu koppargrufva förr och nu. Af P. O. Welander. Med 6 bilder - Falu grufvas upptäckt och första bearbetande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hos oss äro, goda afsikt unna eder att
förblifva vid den rättighet, som här
befinnes allmogen och hvar och en af Eder
till gagn.»

Bland föreskrifterna i den kungliga
skrifvelsen vilja vi nämna följande:

Först stadgas, att hvarje lös arbetare,
som förmådde uppodla jord kring
grufvan, fick afgiftsfritt behålla och bruka
den, han och hans barn. Härigenom
gafs möjlighet för idoge och
sparsamme arbetare att blifva själfägande.
Dessa jordbrukare benämnas längre fram
ofta täktekarlar. Vidare förunnades »den
nåd, som förr varit hafver», att hvarje
biltog man ägde fristad vid grufvan,
såvida han ville och förmådde arbeta för
sitt bröd. Härifrån undantogs dock den,
som var sin herres mördare, förrädare,
uppenbar tjuf eller kvinnobrytare. Hvarje
smältare skulle hvar socken smälta sex
härdar, och skulle i hvarje småhärd vara
5 bårar koppar och i hvarje saluhärd 9
bårar. Bergshuggarne skulle börja
arbetet, så fort »där är rensadt från ved
och lösbrutet berg», och förbli där till
middagen. »Sedan han ätit sig mätt»,
skulle han åter gå i grufvan och bli där
till kvällen. För öfrigt skulle gruffolket
göra, som gruffogden befallde.
Bergsmännen eller mästermännen, som de
kallades, ägde att bland sig utse och
tillsätta fjorton rådmän, af hvilka två skulle
utses till bergmästare. Dessa fjorton
skulle sammankomma hvarje söndag för
att rådslå, och hvarje måndag skulle de
hålla hufvudting. De ägde att döma
i tvistemål bergsmännen emellan samt i
det, som rörde bergshandteringen. I
öfrigt var konungens fogde domare på
berget. Denna förordning var första
upphofvet till den sedermera bekanta
grufverätten. Allmogen var förbjuden att bära
vapen förutom en matknif, men
mästermännen ägde rätt att bära svärd,
järnhatt och vapenhandskar i likhet med
adeln. Afraden till kronan skulle erläggas
två gånger om året, nämligen
midsommardagen och mickelsmässan. De, som
då icke erlade sin afrad, skulle till
konungens fogde »gälda tu för ett».

Skrifvelsen slutar med dessa ord:
»Detta och allt det ofvannämnda skall
bestå evärdeliga; Item skall Vår fogde
hafva full makt att döma öfver den,
som häremot bryter, både till hufvud
och hand, som brottet är till. Detta
bref är gjordt och gifvet i Vår gård vid
Huseby kyrka året efter Vår Herres börd
trettonhundrafyratiosju den första
lördagen i fastan».

Af ofvanstående kungliga bref
framgår således, att långt före denna tid hade
för bergsmännen utfärdats privilegier,
hvilka nu råkat i »vangömmo». Vidare
se vi, att årlig afrad erlades till kronan.
Då afrad i fråga om fast egendom var
liktydigt med arrende, uppstår den
frågan, om Falu grufva var kronans
egendom eller om den tillhörde dess brukare
och innehafvare. Det har bland forskare
och lärde tvistats både mycket och länge
om den saken. Vi inskränka oss blott
till att påpeka, hvad som för öfrigt torde
vara det enda fullt vissa i frågan, att
staten tagit en dryg andel af Falu
grufvas afkastning, så långt man känner
tillbaka, samt att kronan genom sitt
ombud, fogden, alltid haft mycket att säga
på Kopparberget.

Men om sålunda staten tämligen hårdt
beskattade grufdriften, så voro ock
bergsmännen både gynnade och högt aktade.
Att de i likhet med adeln hade tillåtelse
att äfven i fredstid bära vapen samt att
de ägde rätt att hafva egen domstol,
bevisar deras stora anseende. Denna
mästermannens egendomliga rätt att bland
sig själfva utse domstolsledamöter
förefaller mindre underlig, då vi erinra oss,
att de till ej ringa del voro
naturaliserade lybeckare. Lybeckarne hade vetat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:43:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free