Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När göken gol. Ur en lefnadssaga upptecknad af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR GÖKEN GOL.
Ur en lefnadssaga upptecknad af HILMA ANGERED STRANDBERG.
Våraftonsolen gled öfver torgets små
borgarhus och lämnade efter hand
rådstugans urtafla och brunnens
väldiga lejongap i frostig skugga. Men
då hon hunnit till kyrkans torn, hoppade
plötsligt ett gult sken in genom smutsiga
små rutor på kopparslagarenkan
Burmeisters verkstad och blottade allt ärggrönt
i kärlens blanka kulör. Vid den
glödande ässjan stod konstförfarne
unggesällen Svante Nikodemus Kopp, het af
spänning, och förtennte en kopparbolle
till kärestans ullgarnsnystan. Som det
var hans fierabend, gapade öfriga
härdar dödt. Blott lärpojken Jonas
hängde fräknig och lat öfver bänken och vred
sin röda peruk i en jättetopp, under det
han vanvördigt brydde:
— Tror inte I, jag kan finna ut
eran käresta! — hon är väl snedögd, kan
jag tänka, och skackbenter och led som
ett blåkullatroll.
Gesällen fördrog det godmodigt nog,
men när ljusstrimman bröt in, kastade
han lödkolfven med sådan fart i baljan,
att vattnet fräsande for upp i pojkens
näsborrar. Och medan imman
ringlade sig mot det svarta taket, kröp Kopp
kvickt ur förskinnet, stötte upp den
bastanta dörren till portgången och blickade rädd
in på gården. Därpå drog han ljudlöst af
Ord och bild, 8:e årg.
träskorna och kilade i strumplästen öfver
kullerstenarna. Men ack! en stackars
gesäll är inte mycket lärd i underfundighet.
Där stod hon ju, i stickad bahytt, som
dittrollad på farstukvisten, den goda
madamen, hjälplöst hopsjunken på sitt
låg-halta ben, oansenlig i kroppen, brun i
ansiktet som en kastrull.
— Hvart ämnar Koppen sig i kväll?
smilade hon lent. Skulle inte en blecka
smaka honom? Vackraste brygden sedan
Mickelsmässan, skall jag ha äran säga.
Till råga på förargelsen lopp Jonas
just förbi, oskyldigt hvisslande.
Gesällen hade stannat med sidan vänd
åt madamen, blodröd tackade han för
anbudet men finge nog cedera af den
orsak, att ett viktigt ärende ut i staden,
innan solen gick ned . . .
Ögonblickligen reste sig madam
Burmeister till en fruktansvärd höjd på det
långa benet, satte handen i sidan och
skrek förolämpad:
— Bevara mig väl, inte vill jag hindra
honom att förlusta sig, för det är väl
ärendet, tänker jag.
Hvarefter hon haltade mot dörren
men vände och knöt handen — skämt
skulle det föreställa, ehuru det tedde sig
alltför bistert.
— Gunstig han bör besinna, att med
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
