Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När göken gol. Ur en lefnadssaga upptecknad af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 42
hilma angered strandberg.
— Gutår, du östan, tröstan gök —
skål — mossjö äst en stor fågel!
Men gevaldigern ryter: »Håll mun, din
narr», just som kärran skramlar in genom
stadens tull.
Myndigheterna skaffade den hemlöse
fast kondition på hans gamla verkstad
hos främmande folk. Skicklig och rapp
var gesäll Kopp men svår att hålla vid
ässjan, frimåndag blef af både tisdag och
onsdag. Dock finge man ej vara alltför
noga i dessa svåra tider, då förbudet emot
bönhaseriet upphäfts, ärliga
handtverkerier till evinnerlig skada.
Så fick man då se gesällen, bärande
metspö på axeln, allt trägnare ställa
stegen utom staden och ned till ån. I
dungen kastade han ut metspöt mellan
strandens pilar, men detta väl beställdt, lät
han fiskdonet hvila orörligt, satte i stället
flaskan till munnen och uppstämde en
gammal visa om »de rosor och de
bla-a-der». Ungdomen, där den strök förbi
uppe på vägen, skrattade åt tosingen,
men visan hade de hort sina mödrar
gnola, den gick så underligt långsamt
och dallrande, få toner hade den också.
Vek nu en och annan af från stora
landsvägen och satte sig att se på det
märkeliga fiskafänget, kunde gesällen
börja berätta om hvad han uträttat i
världen. Småsaker var det icke, och
lustigt talade han, folk talade väl så förr
i världen.
— I högtaktade herrar, jungfrur och
mamseller — flöt det konstfulla talet —
i mången vetenskaps eftersökande hafver
jag mig skickat samt i en ädel metier,
ärebetygelser hafver jag aflagt i alla de
mål, jag åstadkommit kunnat. ... Så
anlände jag då till det landet Bender, där
tolfte Carolus stupade och tsar Peter
miste sina härskaror, likaledes bereste
jag Smyrna i Akkepelagen, där mam-
sellerna spatsera nakna som Eva i
paradiset och på alarna hänga de sötaste
russin . . .
Men bäst nu gesällen var i farten,
hände att han tvärt bröt af, betraktade
åhöraren med en underlig blick och
hviskade hemlighetsfullt:
— Akten er för trollskott från skogen
— så det susar ein, zwei, drei — och
den det träffar — godnatt, godnatt.
Härvid försjönk gesäll Kopp alltid i
ett djupt drömmeri. Han stirrade ut
öfver åns blanka vatten . . .
En försommarkväll i solnedgången
satt han där ensam med sitt spö och
sin plunta. Ut genom tullbommen
kommo par om par och veko oförmodadt
af ned på den igenvuxna åstigen. De
gingo vaggande, skrattande som åt en
lustig tanke, och fläktade ifrigt, tafatt
tokroligt, med björkkvistar. Gamla plagg
buro de också, hämtade ur mors
dragkista — en snäf kjol, en aflång sjal eller en
fransparasoll med tunnt, tunnt skaft.
Plötsligt började de, uppsluppna af skämtet,
pä ett gäckande vis, härmande gammalt
folks darrningar på rösten, att sjunga:
De rosor och de bla-a-der
Som gör mitt hjärta gla-a-der.
Gesällen, där han satt inkrupen i
tätaste delen af dungen, släppte flaskan
och stämde uti med sin spruckna gamla
stämma. Men i dag hade ungdomen
icke tid med honom, alltsammans var
så lustigt — att vandra så här, liksom
vore det i mors och fars tid.
Gesällens hufvud sjönk utmattadt ned
mot en stubbe. Här blef han liggande
och stirrade uppåt. Han såg tuppen på
stadskyrkans torn sväfva fritt i det
gyl-lenröda ljuset från solen bakom. Annat
såg han icke, blott alarnas toppar under
den vida himmelen. Allt mer aflägsnade
sig sången, dök åter fram vid en
krökning af ån, dog så bort . . . Jorden var
ljuflig, det ville han ligga här och känna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
