- Project Runeberg -  Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 /
260

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sir Edward Burne Jones. Efter Julia Cartwright för »Ord och bild» af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 13 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27 o helen zimmern.

den dåvarande uppfattningen i
grannskapet den, att en yngling lika så gärna
kunde slå dank som tänka på att bli målare
till yrket. Själfva ordet konst nämndes aldrig
i det medelklasshem, där han uppfostrades
efter den tidigare victorianska
protestantismens trånga principer. Till sin lefnads
sista dag mindes målaren, hur han brukade
dröja utanför bokhandlarnes butiker, med
ungdomligt trånande ögon läsande titlarna
på böckerna i fönstren och längtande att
få byta plats med den lycklige bodherrn
bakom disken. I sitt hjärtas oskuld tänkte
ban aldrig ett ögonblick på, att han
möjligen en dag skulle kunna blifva i
stånd att köpa dessa eftersträfvade
böcker. Han fick sin uppfostran i en af
traktens skolor, där han med förtjusning
läste Virgilius och Horatius och
oemotståndligt hänfördes af den helleniska
världens myter och sagor. Men då — till
hans "lycka — hans fader önskade att han
skulle ingå i kyrkans tjänst, måste han
sedermera sändas till ett universitet, ty i
England kan ingen, som ej studerat vid
akademien, få en plats inom statskyrkan.
Man valde Oxford, och Burne Jones begaf
sig till denna vördnadsvärda stad med en
förtjusning, som dock snart förbyttes i
missräkning. Ty den vanliga rutinen för
lifvet och föreläsningarna i college var honom
motbjudande, och han var nedslagen öfver
att bland studenter och lärare finna så
litet sympati för sin entusiasm för den
klassiska mytologien. Men lyckligtvis
hände det sig, att samma-dag, som han
anlände till universitetet, kom en annan ung
man, William Morris, dit, och i honom
fann Burne Jones den vän han behöfde,
en som kunde skänka honom den
broderliga sympati han åstundade. William
Morris, som var ett halft år yngre än han, hade
kommit till Oxford under tämligen liknande
omständigheter och var lika full af planer
och förhoppningar som Burne Jones. Morris’
familj hade fått mer af denna världens
goda, men äfven om honom gäller det,
att hvarje impuls till konstnärlig
verksamhet kom uteslutande från honom själf.
De båda unga nykomlingarne vunno
inträde i samma college, träffades efter ett
par dagar och slöto det vänskapsförbund,
som sedan allt framgent skulle bli af så
stor betydelse för dem båda. Morris hade
då ej ännu skrifvit några dikter, Burne Jones

ännu ej frestat några färger. Tillsammans
studerade de i Oxford sniderier och
antikviteter och fördjupade sig i en värld af
skönhet och forntida sägner. Där skref
Morris sin första dikt, där såg Burne
Jones, då halfva tiden af hans vistelse vid
Oxford gått, en tafla, som stadgade hans
beslut att ägna sig åt målarekonsten. En
tafla af Rossetti, en ur den cykel, som
behandlar ämnen ur Dantes verk, blef för
honom den tändande gnistan och gjorde
hans väg klar för honom. Det var den
tafla, som framställer Dante knäböjande
och tecknande Beatrices hufvud på
årsdagen af hennes död.

Efter detta uppgaf Burne Jones hvarje
tanke på kyrkan, och äfven Morris
beslöt att gifva sitt lif en annan riktning.
Fyra år stannade de ännu i Oxford, och
när deras lärotid var afslutad, slog sig
Burne Jones med allvar på målningen.
Han erhöll en rekommendation till sin
hjälte, Rossetti, som mottog honom med
stor vänlighet och blef den ende lärare
Burne Jones någonsin hade. Den skuld, .i
hvilken ban stod till Rossetti, •— som
endast var fem år äldre än han själf—
brukade han själf beteckna som omätlig.
Den yngre af de två fick ej blott genom
att under en hel sommar gifva akt på den
andre under hans arbete på en tafla, från
början till slut, den tekniska och andliga
ledning han behöfde, han fick också något
som hans ytterligt känsliga natur vid de
första stegen på den nya banan hade stort
behof af, nämligen ett välvilligt intresse
och en lämplig uppmuntran, och det var
härigenom som Rossetti i själfva verket
blef hans andlige fader. Till en tid var
han, med en ung naturs mottaglighet, i sitt
arbete en efterbildare af Rossetti, men
inom några få år hade han hunnit förvärfva
sig ett själfständigt uttryckssätt. Blott gradvis
nådde han dock fram till sin egen
personliga arbetsmetod; med de olika ämnena
och med utvecklingen af hans egen
uppfattning följde en ny behandling, tills det
slutligen var ett stort svalg mellan Rossetti
och Burne Jones, af hvilka den förre
jämförelsevis mera höll sig till lifvets
realistiska sida, medan den senare sökte
skönhetens ideela och abstrakta former. Vid
ungefär samma tid som Burne Jones kom
till London, hade äfven Morris kommit dit
för att arbeta som arkitekt. De två vän-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:43:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free