Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sir Edward Burne Jones. Efter Julia Cartwright för »Ord och bild» af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 o
helen zimmern.
än finna påfallande den enhet, som utmärker
hela hans konstnärsbana, och den trohet, med
hvilken han fasthåller vid sina gamla ideal.
Hösten 185g blef för honom minnesvärd,
ty då företog han sin första resa till Italien
och besökte Florens, Pisa, Siena och
To-skanas på kullar tronande städer. Där, bland
Orcagnas och Fra Angelicos färgdrömmar,
inför Duccios och Sano di Pietros
madonnor, kände han sig hemma, och han
återvände från sin pilgrimsfärd med ny
skaparkraft. Han arbetade nu på kartonger till
målade glasfönster och kyrkfönster i
färgmosaik i en stil, som liknade hans älskade
gamla italienares, och han använde därtill
dels olje-, dels vattenfärger. Redan år 1858
hade han åt William Morris dekorerat ett
litet hem med en oljemålning föreställande
priorinnans »Berättelse om det lilla kristna
barnet, som mördades af judarna», och på
hvars tunga
»den helga Jungfrun lade, så snart han var död,
ett korn, — och strax hennes namn begynte han lofva.»
Man märker ännu Rossettis inflytande
i en figur, målad 1862 och framställande
»Hoppet», en flicka hållande i handen ett
äpple och en pappersrulle, på hvilken äro
att läsa orden: »Om hopp ej funnes, skulle
hjärtat brista», samt i »Brädspelarne», den
välkända taflan, som visar oss en riddare
och en dam sittande och spelande tafvel i
trädgården, inhägnad af ett rosengaller, och
hvilken år 1862 såldes på en basar till
förmån för de nödlidande väfvarne i
Lancashire. Detta år var Burne Jones Ruskin
följaktig till Milano och fortsatte därefter
till Venedig, där han tillbragte några
veckor med att kopiera Ruskins älsklingstaflor
och isynnerhet Tintorettos arbeten. Hans
egen sympati omfattade likväl mest de
gamle mästarnes verk, och det var nu som
hans uppmärksamhet först drogs till
Car-paccio och som han i sin tur gjorde Ruskin
förtrogen med de gamle venetianarne, bland
hvilka Carpaccios »S:t Georg» och »S:ta
Ursula» starkt fängslade den store kritikern,
såsom af hans senare arbeten framgår.
Efter återkomsten från Italien blef det
mer och mer tydligt, att Burne Jones höll på
att frigöra sig från Rossettis inflytande och
lära sig att i sina arbeten gifva uttryck åt sin
egen individualitet. Den första af hans taflor,
som väckte uppmärksamhet, var »Kristus,
kyssande den barmhärtige riddaren». Den,
som besökt Florens, känner till legenden
om San Giovanni Gualberto, riddaren, som
på långfredagen red ut för att hämnas sin
broders död men som stack sitt svärd i
skidan och förlät mördaren, när denne bad
om nåd i Jesu namn, hvilken dött på
denna dag. Då samma kväll den
barmhärtige riddaren knäböjde i kapellet vid vägen
på San Miniatos kulle, böjde sig krusifixets
Kristus ned och kysste hans kind, och för
detta unders skull lade krigaren bort sina
vapen för att ägna sig åt munklifvet och
blef så grundläggare af klostret Vallombrosa.
Detta var det ämne som konstnären efter
hemkomsten från resan, med Italiens
stämning ännu öfver sig, företog sig att måla.
Omkring år 1866 utförde han »Legenden
om Dorothea», kanske hans första arbete
af betydenhet. Han har framställt det
ögonblick, då Theophilus just inträder i sitt
hus och vänder sig om och ser tillbaka
öfver forum, hvarifrån man håller på att
bära bort Dorotheas döda kropp. Snö
betäcker marken, några flickor stå invid en
fontän med fruset vatten. Kejsaren eller
prokonsuln lämnar den af en tältduk
skyddade plats, från hvilken han åsett
afrättningen. Theophilus småler sorgset; han
tänker på huru full af ve och huru full af
dårskap den var, denna seen som han nyss
bevittnat och som ej vill gå ur hans
tankar: denna unga flicka, som gifvit sitt lif
och som talat så underliga ord till honom.
Hon hade lett åt hans tal om dödens
dysterhet, hon hade glädtigt yttrat: »Jag
skall sända dig rosor och äpplen från den
lustgård, till hvilken jag går». Och just
som han ämnar gå, varsnar han den
himmelske budbäraren, hvilken bringar en korg
full af rosor och äpplen från paradiset.
Vid första anblicken erinrar taflan 0111
CarpacÄos S:ta Ursula och kunde nästan
tagas för ett arbete af en konstnär från
det femtonde århundradet. Samma stil
genomgår också en serie dekorativa
väggmålningar, utförda vid denna tid och
afsedda för en adelsmans matsal. I »Circes
vin» skönjer man märkbara framsteg i
komposition och teckning. Denna tafla — som
utställdes år 1869 — är mättad af den
glödande guldglans, som gör att Burne Jones’
arbeten påminna om Giorgiones. Klädd i
en saffransfärgad dräkt, håller förtrollerskan
på att hälla i bägarne en tjock, svart
vätska. Två förtrollade svarta pantrar af
ett underligt utseende krypa slafviskt om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
