Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Sir Edward Burne Jones. Efter Julia Cartwright för »Ord och bild» af Helen Zimmern. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 o
helen zimmern.
PELIKANEN. KARTONG AF BURNE JONES. UTFÖRD
I VÄFNAD AF WILLIAM MORRIS.
dräkt, och omsluter henne beskyddande
med sin ena arm; med den andra fattar
han en af hennes och ser ned på henne
med ett anlete, som är fullt af medlidande
men som ej är utan tillförsikt till kärlekens
förmåga att bringa glömska. Bakom dem
stå hotande svarta skuggor från hvalfven;
en stormig himmel på ena sidan och på
den andra en ödslig gård med ett
galler-försedt fönster och en stor port, krönt med
•en hvalfbåge, på hvilken äro snidade lekande
amoriner, och stödd af pelare med
ornament; genom portöppningen ses en skymt
af en tyst och solig gata.
Det är naturligtvis omöjligt att med det
begränsade utrymme jag har till mitt
förfogande tala om alla Burne Jones’ arbeten,
isynnerhet som han utom sina taflor
tecknade och utförde fönstermålningar, ritade
mönster till bonader, mosaiker och glas
samt målade porträtt. Hans öfverflödande
fantasi och underbara tekniska färdighet
togo sig uttryck i alla former af dekorativ
konst. Jag måste dock ännu omnämna två
af hans taflor, båda betydande, och den
ena, »Den gyllene trappan», kanske i
ordets rätta bemärkelse det mest populära af
allt hvad han målat. Det är en målning,
hållen i nästan blott en färg, och i
olikhet med hans första andra arbeten beror
denna taflas verkan icke på det intressanta
ämnet eller den mystiska tjusningen eller
ansiktenas uttryck. Det är helt enkelt en
flock unga flickor som stiga ned för en
trappa, bärande i händerna musikaliska
instrument. De äro alla klädda i olika
nyanser af elfenbenshvitt och grått, det
enda af högre färg är den fina karnationen i
deras ansikten och de lysande blommorna
som pryda deras hår eller ligga strödda på
trappan vid deras fötter. All färg som
för öfrigt finnes i taflan — takens röda tegel
och dufvornas fjäderskrud — är hållen i
den mattaste ton. Men hvarje rörelse af
arm och fot, hvarje vridning på hufvud
och hals är återgifven med det känsligaste
behag, och åsynen af alla dessa ungdomliga
ansikten och älskliga gestalter i rörelse
ger ett intryck som af någon förtjusande dikt,
beledsagad af härlig musik. »Konung
Co-phetua och tiggarflickan» är en illustration
till den gamla sagan om härskaren, som
upphöjde den fattiga flickan till att dela
hans makt och glans. Den kostbaraste
marmor och de rikaste draperier, de
grannaste färger af blått och purpur, af rosors och
violers skiftningar pryda tronen, där den
lågättade flickan sitter ödmjuk och enkel
i sin gråa dräkt. Hennes kunglige älskares
drifna harnesk, kronan, som han bär i sina
händer, äro underverk af guldsmedskonst;
bortom de fagra ansiktena af de unga
pager, som stå bakom tronen, uppfånga vi
en skymt af blå himmel och skogens vägg.
Men alla dessa olika detaljer tjäna endast
till att gifva fullare relief åt hufvudtanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
