Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Andreas Halléns opera »Valdemarsskatten». Af Magnus Josephson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
MAGNUS JOSEPHSON.
r
f;
fröken thulin som ava i »valdemarsskatten».
sagan», har upprepade gånger framförts i
våra konsertsalar. Det är dess innehåll
som tonsättaren nu begagnat för sin opera.
Hr Klinckowströms librett lider af en väl
löslig hopfogning mellan den medeltida
sägnen och en mytisk saga om »Ägirs
döttrar» och deras skatt, som på ett hår
liknar den, som i Wagners Nibelungen-ring
anförtrotts åt Rhendöttrarnas vård. Första
akten, där dessa hafsnymfer afhandla sina
angelägenheter och ingå ett aftal med
Waldemar om att han skall skaffa dem åter
den bortröfvade skatten, verkar som ett hors
d’ oeuvre, detta delvis äfven därför, att
musiken här är mer i Wagnerstil. Med de
friska scenerna utanför Visby port (i
början af följande akt) blir det däremot lif i
spelet, och intresset hålles här äfven sedan
uppe af kärleksscenen med den melodiskt
anslående frasen »Brinn, stjärna brinn»,
och man hinner icke mer än helt
öfvergående förargas åt det banala
orkester-in-termezzot, som först i sista akten blir
verkligt störande, där det uppträder som
reminiscens på samma sätt som i
fängelsescenen i Faust. Den tredje akten verkar
hufvudsakligen genom sitt anslående
sceneri efter Hellqvists bekanta tafla samt
den präktiga marschen och finalen; hr
Hallén har här roat sig med att skrifva
i italiensk stil, något som naturligen äfven
i hög grad roat publiken. I den sista akten
får hjältinnan ett lika tragiskt slut som i
någon opera seria, hon blir nämligen
alldeles som Aida lefvande begrafven;
musiken äger här många verkningsfulla moment
och är alltigenom melodisk, om också
icke utprägladt personlig. Scenen
förändrar sig, och det hela slutar med en
féeri-artadt grann tablå »på hafsbotten»,
alltså mer vackert än egentligen begripligt.
Man förstår af allt detta lätt, att denna opera
redan blifvit populär, så mycket mer som
dekorationerna alltigenom erbjuda stor
ögonfägnad. Hr Thorolf Janson, en ung son
till teaterns ordinarie dekorationsmålare,
har med dessa gjort en alltigenom lyckad
debut.
Utförandet är för öfrigt mycket
förtjänstfullt. Fröken Thulin ger en sympatisk
bild af den stackars Ava samt sjunger som
vanligt musikaliskt och välljudande, hr
Forsell är kanske icke nog rutinerad aktör för
Valdemar Atterdags roll men gör god
verkan med sin präktiga röst, hr Sellergren
är förträfflig som abbot — hans
förbannelsescen i den stora finalen gjordes
utmärkt —, och äfven de öfriga, hrr
Lundqvist, Söderman, Ödmann samt fröknarna
Hulting, Lindegrén, Hallgren och Edström,
fyllde i allmänhet godt sina platser. Vid
de senare föreställningarna ha en del
alter-neringar förekommit, den första
rolbesätt-ningen torde dock vara den bästa, äfven
om t. ex. hr Elmblads abbot naturligen har
sina förtjänster i fråga om deklamation och
verksamt sceniskt framträdande. Mindre
effekt gör däremot hans röst, som
sångaren icke har tillräckligt i sin makt. En
särskild mention förtjänar dirigenten hr
Nordqvist och kapellet samt kören, som i
den stora finalen klingade förträffligt.
Till härnäst önska vi vår opera en
konstnärlig succés med en inhemsk novitet. Vi
skola hoppas, att Valdemarsskatten till dess
hunnit att duktigt fylla kassakistan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
