Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 KARL HEDBERG.
ut i våldsam styrka och förde honom
in på brottets och själfförintelsens väg. Men
felet är, att den själskamp, hvarur detta
framgick som slutresultat, och hvars
skildrande enligt min mening borde upptagit
skådespelets senare del, för att den nämnda,
nödvändiga helhetsverkan skulle
åstadkommits, blott är helt flyktigt berörd, och att
man i stället • endast, direkt eller indirekt,
blir vittne till de däraf härflytande yttre
händelserna. Hvad herr Pauls arbete
därigenom vinner i scenisk liffullhet, förlorar
det i konstnärlighet —- meningarna kunna
dock naturligtvis vara delade om hvilken
af dessa båda egenskaper som är att
föredraga.
Om, som en ytterligare följd häraf,
pje-sens hufvudperson blir tämligen matt och
ointressant, så äro däremot åtskilliga af
dess öfriga figurer tecknade på ett sätt,
som vittnar om en utpräglad dramatisk
begåfning. Så är till exempel fallet med
Dyveke, af hvilken herr Paul i några få
scener lyckats gifva en bild, som, på
samma gång den icke så litet afviker från den,
man vanligtvis gör sig af henne, verkar
alltigenom sann och lefvande, utstrålande
en doft af ungdomlig njutningslystnad och
en smula ytligt behag. Likaså är den
myndiga fru Siegbrit, som sköter Danmarks
rike ungefär som en husmor på landet
sköter sitt hushåll, återgifven med träffsäker
karakteristik. Sitt bästa grepp har dock
författaren kanske gjort genom införandet
i sitt stycke af narren, kungens andra jag
och hans förkroppsligade samvete, hvilken
visserligen har narren i »Kung Lear» till
sin andlige stamfar men hvars gestalt här
är ytterligare fördjupad och utvecklad. Tack
vare denna väl funna och med mycken
fantasi framställda figur undgår »Kung
Kristian II» lyckligen att i de sista akterna
alltför mycket verka dramatiserad dansk
historia.
Den rol, som på Dramatiska teatern
fick det mest konstnärliga utförandet, var
utan tvifvel fru Siegbrit, som af fru Dorsch
spelades med mycken humor och ett
säkert framhållande af de drag i den bålda
fruns personlighet, genom hvilka hennes
uppsvingande till en så stor maktställning blir
förklarlig. Tyvärr skämdes framställningen
af att fru D. i fjärde akten gaf den en
alltför modernt burlesk anstrykning, annars
hade den varit mönstergill. Äfven herr
Personnes narr var en rätt god och med
mycken omsorg utarbetad prestation, fast
man dock ibland icke kunde undgå att.
märka, att uppgiften icke låg så
alldeles-väl för honom. Herr Skånberg utförde
Kristians roll på ett sätt, som i yttre måtto
icke lämnade rum för några större
anmärkningar — dessutom hade han en präktig
mask och såg särdeles ståtlig ut — men
något inre, personligt lif förmådde han icke
förläna den, och trots att herr S. i vissa
ögonblick, särskildt i sista akten, höjde sig
åtskilligt öfver den nivå, dit han annars
vanligtvis brukar komma, blef därför
figuren som helhet tämligen torr och
intetsägande. Det samma kan, om ock i mindre
grad, sägas om fröken Jansons Dyveke, som
därjämte led af en betänklig brist på
naturlighet. Herr Hanson som Torben Oxe
spelade särskildt sin seen på borggården
allt annat än oäfvet, men herr H. måste
söka lära sig tala bättre samt dessutom
lägga bort det stereotypa leende, som
sitter fast på hans läppar. Det är möjligt,
att det klär, men det är icke hufvudsaken
i scenens värld, om det också skulle vara
det i den verkliga. Pjesen var särdeles
väl uppsatt, både hvad dekorationer och
kostymer beträffar, och samspelet godt, om
man undantar, att flera af de uppträdande
visade sig onödigt angelägna om att skryta
med sina goda lungor.
Teaterns följande program, »Damen från
Ostende», visade sig vara roligt nog, tack
vare att den osynliga hufvudpersonen
utgjordes af något så nytt som en
kinematograf, hvilken icke endast ställde till några
ganska skrattretande situationer utan äfven
gaf anledning till en på sina ställen rätt
munter dialog. De synliga bipersonerna
voro däremot så gamla bekanta, att det
nästan var tröstlöst. Genom en bättre
rollfördelning på ett par händer hade nog
stycket gjort sig ännu bättre. Om den som
för-pjes gifna franska enaktskomedien »1807»
är intet att säga.
De båda svenska original, som därefter
upptagit Dramatiska teaterns spellista, borde
naturligtvis i egenskap af sådana ägnas en
mera ingående kritik, men omständigheter,
öfver hvilka jag icke har någon makt, göra,
att jag anser mig böra afstå därifrån. Jag
vill nöja mig med att nämna några ord
om det utförande, som kom dem till del,
och därvid först och främst framhålla herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
