Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER.
285
däraf följer dock ingalunda, att han skall
vara hvad man nu för tiden kallar »väckt»,
och herr Engelbrechts mot höjden riktade
blickar och salvelsefulla ton voro därför
föga ägnade att gifva Sigurds ädla och
manliga karaktär dess rätta belysning.
Därigenom blef också den stilla och lugna
värdighet, som hr E. med full rätt sökte lägga
i sitt spel, förfelad.
Först med Gustaf af Geijerstams ur den
bekanta Andersenska sagan med samma
namn hämtade sagospel »Stor-Klas och
Lill-Klas» var det dock som Svenska teatern
fick ett verkligt kassastycke, som en mängd
gånger lyckats fylla dess rymliga salong.
Denna framgång var också, på samma gång
som den var välförtjänt, tämligen lätt
förklarlig, ty finns det något ägnadt att slå
an på den stora massan af teaterbesökande,
så är det dylika sagospel med sin enkla,
för alla fullt begripliga handling, sina många
växlande tablåer och all ögon- och
öron-fägnad, som de i öfrigt bruka bjuda på.
Men därtill kommer i detta fall, att herr
Geijerstam, hvars varma, oförfalskade syn
på lifvet och människorna och breda, i
ordets vackra betydelse naiva humor göra
honom till rätte mannen för dylika
uppgifter, på ett i allmänhet förträffligt sätt
lyckats kläda den gamla sagan i dramatisk
form. Särskildt kunna de tre första,
präktigt gjorda tablåerna i fråga om äkta
sagostämning och frisk poesi uppställas som
mönster för allt hvad sagospelsdiktning
heter. I styckets senare del förefinnas
däremot åtskilliga svagheter, som förtaga
något af dess värde. Författaren har
nämligen där, antagligen af fruktan för att det
annars skulle verka för brutalt, infört ett
moraliserade element, som enligt min åsikt
vid ett par tillfällen rycker sagospelet en
smula ur dess rätta sfer, hvarjämte
Sankte-Pers figur — hvars införande i
handlingen i och för sig är ett förträffligt
grepp — nog kunde gjorts mera af,
framför allt af hr Geijerstam. Men ingenting
kan ju vara fullkomligt i denna värld.
Herr de Wahl hade i »Lill-Klas» fatt en
rol, om hvilken man med större skäl än
vanligt kan använda uttrycket, att »den var
som skrifven för honom». Alla denne
skådespelares vinnande egenskaper, hans friska
omedelbarhet, hans naturliga käckhet och
hans förmåga att med lif och själ hängifva
sig åt sin uppgift, fingo här tillfälle att på
herr de wahl som lill-klas i 1 lill-klas
och stor-klas».
ett vackert sätt göra sig gällande, och
framställningen kan så till vida räknas till
hans mest lyckade, äfven om jag för min
del i rent konstnärligt hänseende ställer t.
ex. hans »Gunnar Herse» högre, ty det är
onekligen svårare att spela en annan än
att spela sig själf. Bland de öfriga
uppträdande förtjäna framhållas herr Riegos i
en ypperlig sagostil hållne bonde, herr V.
Lundbergs rolige klockare, herr G. Ranfts
lyckade »Stor-Klas», som dock kunde
vunnit på litet mera humör, samt
fröken Gottschalks särskildt i yttre afseende
förtjusande »Kajsa». Däremot var herr
Hillbergs »Sankte-Per» tämligen matt, och
fröken Borgströms bondhustru föll alldeles
utom ramen, hvilket dock icke hindrade,
att man såg henne med nöje. Om jag ännu
icke sagt något om fru Sandell som
»Gamlemor», så är det för att man brukar
gömma det bästa till sist. Och fru Sandells
humoristiska och på samma gång i all sin
löjlighet rörande återgifvande af denna lilla
birol var det bästa, som jag åtminstone
sett i den vägen — hennes scener i första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
