Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sillfiske på sydkusten. Af Jacob Hilditch. Öfversättning från norskan. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILLFISKE PÅ SYDKUSTEN.
SIS
lefva makligt, i trygg tillit till vinterns
solida sillfiske.
»Se, det är Golfströmmen», säger
gamle Markus Larsen, »Golfströmmen,
han har ändrat sig och går österut, och
sillen, hon följer med värmen. Tror ni
kanske, att vi skulle ha fått så’na här
milda vintrar och sillstim ackurat som
på västlandet, ifall inte Golfströmmen
hade snott sig ett tag?»
Denna Markus Larsens utredning af
frågan får nu gälla hvad den kan;
han behöfver ju inte precis ha mera reda
på saken han än andra, om han också
nu på gamla dagar blifvit sillbas efter
att på sitt lifs middagshöjd ha varit
skomakare och i sin ungdom som jungman
ha gjort en tur till Pensacola.
»Nå, Markus Larsen, hur går det nu
med Golfströmmen?» brukar man på skämt
fråga honom, när man möter honom en
bitande kall vinterdag, då termometern
■ går ned till 2 5 ° Réaumur.
»Ah», svarar Markus Larsen, »hade
vi inte Golfströmmen, så tänker jag du
nu skulle varit än blåare om nosen än
hvad du är — ja, hade inte vår Herre
skickat in Golfströmmen hit i bukten,
så hade det väl lite hvarstans här stått
uslare till än hvad det gör — —»
Allt ifrån november börja fiskebåtar
och skutor samla sig. Ännu har man
ej sett till hvarken sillstimmen eller den
fågelsvärm, som plägar åtfölja dem, eller
hvalen, som kommer efter och lekande
sprutar vatten högt upp i luften. Men
en dag måste de ju komma. Så snart
november sätter i med hårdfrusen jord
och en tunn isskorpa på dammar och i
hjulspår, drar Markus Larsen på sig
kavajen och vaxduksstöflarna, och från
den stunden står han mest hela dagen
uppe på höjden och stirrar ut öfver vikens
här af alla slags båtar, ut mot fjord-
mynningen, där hela det vilda hafvet
bryter in. — Hon kommer nog i år med,
sillen; Vår Herre och Golfströmmen kan
man lita på!
Och så någon klar frostdag kommer
budskapet: en, två, kanske fyra båtar
komma seglande inåt viken med brusande
fart från Thorbjörnskär eller Færder;
man kan på själfva seglatsen se, att de
ha något att förkunna. Det är sådant
väder, som kräfver minst ett ref om inte
två; men dessa ha icke endast hela
storseglet och focken uppe, de ha dessutom
lagt ut klyfvarbommen, hissat klyfvaren,
som sväller för vinden, och klämma nu i,
som om det gällde lifvet.
Ryktet sprides strax öfver det lilla
fiskläget och än vidare: »Sillen står tät
som en vägg och trycker pä utanför
fjorden; därute är det så mycket sjöfågel,
att det svartnar för solen, och efter går
hvalen fram och tillbaka som en
atlant-ångare och blåser högt i himmelens sky.»
Redan samma dag, innan det ännu
börjat kvällas, blir det lifligt på sjön.
Den hårda kultjen har fram på
eftermiddagen bedarrat något, så att till och med
mindre båtar våga sig ut. Man drar sig
längre och längre utåt; några stora,
präktiga västlandsbåtar bege sig till och med
ända ut i hafsbrynet för att knipa sig
ett par duktiga fångster, redan innan
sillen pressar sig upp i fjorden och under
land — men längre upp i fjorden och tätt
under land, i sund och trånga vatten,
mellan skär och kobbar, sätta de mindre
båtarne ut sina garn. Det går kanske
en dag eller två, hvarunder näten dragas
in igen lika så tomma och svarta, som
de sattes ut, men det är i alla fall lif
och lust ombord till och med på den
uslaste skuta, den skröpligaste lilla
snipa, som är tvungen att lugnt vänta,
tills sillen kommer ända upp under
bryggorna och sjöbodarna hemma i fiskläget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
