Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En konungafamiljs afsked från sitt land. Ur efterlämnade anteckningar af Georg Ameen. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
GEORG AMEEN.
rörelse. En tår steg äfven upp i Güstaf
Adolfs eget öga. Han vände sig hastigt
om och återgick till sin skrifning.
Drottningen dolde däremot icke sina tårar.
Man talade om sympatikurer mot
sjösjuka. »Jag skall försöka det med
barnen», sade hon, »för mig betyder ett
lidande mer eller mindre ingenting.»
Prins Gustaf grät öfverljudt och tog
ett rörande afsked. Prinsessan Sofia
gladde sig at resan och räckte stolt sin
lilla hand. De mindre prinsessorna
buros på kammarfruarnas armar. Fru Del’
Sasso smälte i tårar.
I de inre rummen gick en gammal
hoflakej, pustande och snyftande och
pratade för sig själf: »Det kostar på att
se honom resa pä det här viset. Jag
har tjänat hans far och mor; jag har så
godt som sett honom födas — trodde
ej då få se honom färdas af så här —
men kan inte säga därom — han har
ju varit som rent från förståndet. . . men
hon — se hon är en ängel, hon har inte
någon del i all denna olycka ...»
Konungen hade hela dagen varit vid
det svåraste lynne. Omsider skedde dock
uppbrottet tämligen hastigt under
sinnesrörelsernas olika uppsvällande. Uti en
täckvagn — hvilken bevarades inom
Pu-keska familjen och som omslutit icke
blott Gustaf IV Adolf och drottning
Fredrika utan äfven kronprinsarna Karl
August, Karl Johan och Oskar, Ludvig XVIII
och hans gemål, duc d’Angouleme m. fl.
ryktbara personer — åkte f. d.
konungen och drottningen ned till varfvet,
hvarifrån de i slup embarkerade på
fregatten Camilla, förd af d. v. majoren
C. Klint. Briggen Delfin, som äfven
var följaktig på expeditionen,
kommenderades af majoren grefve Cronstedt, och
befälet öfver expeditionen var anförtrodt
åt major Trolle.
Fartygen uppehöllos ett par dagar
af ogynnsamma vindar. Uti stadens
veckoblad för lördagen den 23
december lästes ett tillkännagifvande, att
regementspastor Holm skulle följande dagen
uti stadskyrkan hålla afskedspredikan,
»hvarjämte dess offerdag infaller, båda,
såvida en förestående afresa
dessförinnan ej inträffar». Men afresan
inträffade.
Julafton randades med vimplarna
pekande mot söder, från Sverige. Förra
året denna dag mottog Gustaf Adolf
uttryck af »folkets kärlek» — nu måste
han följa väderflöjelns anvisning och på
några bräckliga plankor, afsatt,
lands-förvisad, älskad af ingen, hatad af många,
föraktad af flera, hopplös och med
bitterhet i hjärtat, under själfva årstidens
ovänliga köld, lämna sina fäders land, det
land, som han beröfvat äfven sina
oskyldiga barn! Sällan har väl någon julafton
skådat en dylik familjescen.
Redan före dagningen lyftades ankar
och fylldes seglens hvita dukar, och då
vintersolen upplyste sceneriet, försvann
den svenska kusten i det blånande
fjärran, utan att någonsin af konungens ögon
åter skådas.
Måhända var dock den biltoge
konungen på sin färd icke så alldeles utan
allt deltagande, tillfälligt åtminstone,
måhända uppsteg någon varm bön och
nedkallade något tacksamt hjärta välsignelse
ur några fattigas, genom hans sista
handling, på julafton glädjesmyckade
boningar. I stadens tidning lästes
nämligen: »Af hög hand är en summa, stor
267 Rdr. Bko, gifven och genom herr
hofmarskalken, öfversten och
kommendören af kongl. Svärdsorden Silfversparre
till landshöfdingen friherre Håkansson
aflämnad att utdelas mellan stadens mest
behöfvande fattiga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
