Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En symfoni i D-dur. Af Helena Nyblom. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
HELENA NYBLOM.
orsaken till arten af hans begåfning, ha de
andra svenska kompositörerna endast
försöksvis gifvit sig in på större
orkesterkompositioner, och hvilka förtjenster dessa än
må ha, vittna de dock icke om, att
orkestern har varit kompositörens naturliga
element, det uttrycksmedel, hvarmed han helst
och bäst har kunnat tolka sina tankar.
Sedan Beethoven ha ju öfverhufvud
taget de kompositörer icke varit många, som
framträdt med något betydande inom
symfoniens område, och det är icke att undra
på, då symfonien säkerligen af alla
musikformer är den svåraste, den som kräfver
den största begåfning.
Det lider ju intet tvifvel att, när de
olika konstarterna samverka, det kan
uppnås och ha blifvit uppnådda
utomordentliga resultat, men å andra sidan visar
musiken aldrig sin makt så obetingadt, som
när den uppträder själfständigt, utan att
behöfva tillkalla hjälptrupper.
Då Beethoven i sin nionde symfonis final
tillkallade kören, är detta ingen anledning
att antaga, det han därmed ville förkunna,
att symfonien var utspelad, och att den
musik, där ordet, sången medverkar, för
framtiden skulle bli den högsta musikformen.
Hos Beethoven var detta antagligen
endast ett af de oändligt många uttrycken
för hans outtömliga idéer. Kanhända hade
han också för sin egen del sagt hvad han
ville ’ säga på symfonisk väg och ville nu
välja andra former för nya idéer.
Men detta hindrar icke, att, om yngre
kompositörer uppstå, för hvilka symfonien
är den rätta formen för deras tankar,
de då välja den symfoniska
kompositionsformen. Att endast så få våga försöket,
har utan tvifvel sin orsak i, att det hör en
utomordentlig begåfning till att fylla denna,
den svåraste, musikform med ett
själfständigt och stort andligt innehåll.
Aldrig gapar tomheten så hemskt emot
en, som när stora dimensioner och stort
material tagas i anspråk för att tolka fattiga
idéer. -
Det fordras så mycket för att skrifva
en symfoni.
Det är icke nog, att en kompositör
har rytmiskt sinne, icke nog, att han kan
finna vackra motiv, icke nog, att han
känner de olika instrumentens klanger och
resurser och vet, hvad han genom deras
samverkan kan åstadkomma. För att dikta
en symfoni fordras först och främst, att en
kompositör har symfoniska idéer, d. v. s.
så djupa och tänkvärda idéer, att de tåla
vid, att en hel orkester under en längre
tid sysselsätter sig med dem för att
analysera, utveckla och förklara dem.
Herr Alfvén är full af sådana idéer,
själfständiga och djupa och med denna
lefvande nerv inom sig, som • är motsatsen till
alla de afklippta motiv, på hvilka den
moderna musiken är så rik.
Och för att uttrycka dessa idéer äger
han dessutom de rikaste förutsättningarna:
en sällsynt kontrapunktistisk begåfning, rytm
och klangsinne och kännedom om orkesterns
möjligheter.
Till en viss grad kunna ju alla musici
tillägna sig kontrapunktistiska kunskaper,
men den medfödda begåfningen därför är
lika afgörande som en medfödd
matematisk begåfning.
Ett sådant kontrapunktistiskt sinne
nöjer sig icke med att skapa sköna klanger
i orkestern utan åstadkommér skönheten
genom att gifva de olika stämmorna ett
själfständigt arbete och af dessa olika
väsens samarbete skapa ett rikttonande helt.
Till en början skulle de flesta kunna
höra den rika samklangen, men om man
fördjupar sig däri, skall man finna, att den
har sitt upphof i en djup visdom, som ger
en hvar af understämmorna’ samma
personliga själfständighet och utveckling, som
annars ofta endast kommer på den
dominerande melodiens lott; och det är denna
fasta, kontrapunktistiska grund som ger ett
musikverk den stränga formskönhet, som
är tecknet på all äkta konst.
Häri liknar musiken arkitekturen. En
god arkitekt börjar med att tänka sig
proportionerna i den byggnad han vill
uppföra, bredd, höjd och längd, det bärande
och det burna, — allt måste ha sin rätta
plats och betydelse, på det att byggnaden
skall kunna komma att stå och verka som
ett helt.
Långa murar, backe upp och backe ned
med en och annan liten prydnad här och
där göra lika litet intryck af ett färdigt
konstverk som den musik, hvilken blott
famlar och svamlar »ins Blaue hinein» med
ljufiiga klanger och lösryckta motiv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
