Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En symfoni i D-dur. Af Helena Nyblom. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SYMFONI I D-DUR.
325
I Alfvéns D-dur symfoni sluter sig den
stränga musikaliska formen så tätt kring
idéerna, att form och innehåll bli ett.
Det är diktad, icke gjord musik, och
liksom hos alla spontana diktare har den
skapande fantasien och den begrundande
tanken varit så jämnsidigt verkande, att
kompositören troligen icke själf skall kunna
göra sig reda för, hvilken af de två som
varit den mest afgörande.
Den ovanligt långa symfonien låter
aldrig ens uppmärksamhet slappas, då där
på intet ställe finnes tomheter; inga af
dessa hopskarfningar af olika, vackra
lappar, som man kan träffa på till och med
hos annars ganska begåfvade kompositörer.
Hela symfonien är ett organiskt helt, hvars
utveckling man följer från början till slut.
Att ett så vidlyftigt och tankedigert
arbete redan vid första uppförandet
förmådde gripa publiken, beror kanske
hufvudsakligen på dess skönhet.
Liksom ett obekant, skönt ansikte kan
väcka ens beundran och sympati, fastän
man först efteråt lär sig förstå den djupa,
andliga grund, som har gett detta ansikte
dess dragningskraft, så kan ett skönt
musikverk först taga ens hjärta, men ju mera
man fördjupar sig däri, dess mera skall
man förstå, hvad som gripit en. Skönhet
kan ju verka på så många olika sätt.
Hos italienarne har den, sedan den
första sång- och violinkonsten uppstod bland
dem, visat sig som rent harmonisk skönhet.
Allt, hvad de gamla italienska mästarne
skrefvo, blef skönhet.
Deras kyrkomusik, kärleksmadrigaler och
violinsonater — allt har ett gemensamt tycke
af en sublim, rent-klingande skönhet, en
viss måttfullhetens ro midt i passionen.
Sedan hafva Cherubini i sitt Requiem,
Rossini i sina bästa ögonblick (man
påminne sig t. ex. hans »Quando corpus»),
Verdi på sin höjdpunkt, alla visat, att de
1 grunden äro i släkt med Italiens gamla
skönhetskompositörer. Man hör på denna
musik, att den har framsprungit ur en
lyckligare jord och vuxit under en varmare
sol än vår.
Det blef Tysklands uppgift att finna
musikens skönhet på andra vägar. De
största germanska mästare ha sökt skönheten
i motsatsernas kamp, som strider sig fram
till klarhet och lugn eller åtminstone till
resignation.
Den långa, långa raden af tyska
kompositörer, som på så olika sätt, med så
olika slag af begåfning, men alla så ärligt
och entusiastiskt ha gifvit sitt bästa i
musiken, tyckas alla vara ense i ett: att söka
skönheten genom kamp.
Italienarne, som ha fått skönheten
medfödd i blodet, ha allt för ofta försummat
och missbrukat den.
De germanska tonkonstnärerna ha blott
tidtals funnit det drömda skönhetsidealet,
men själfva kampen för att nå det har ägt
sin skönhet.
Dessa två afgörande musikriktningar ha,
hvar för sig, haft en stor betydelse och ha
ömsesidigt lärt sig mycket af hvarandra.
Det se ut som om Hugo Alfvén i sin
begåfning hade fått något från båda hållen.
Om hans idéers kämpande innehåll och
hans kontrapunktistiska styrka äro af
germansk art, så är hans utpräglade rytmiska
sinne och genomskinligheten i hans
melodier i släkt med italienarne.
Svenskarne ha på det hela taget en viss
medfödd skönhetsinstinkt gemensam med
italienarne.
En svensk tondiktare som Emil Sjögren
är specifikt svensk genom sitt skönhetssinne,
icke genom särskilda betecknande svenska
klanger.
Med Alfvén är samma sak fallet.
Hans svenska nationalitet visar sig i all
den skönhet han strör omkring sig.
Symfoniens första allegro är ett helt
lysande haf af klang och rytmskönhet, och
det är denna skönhet som är i släkt med
den italienska, fastän den yttrar sig i helt
andra toner och framkallar andra syner.
Människor tala ofta om specifikt
natio-nel musik och mena gärna därmed, att
man hos en kompositör skall finna
reminiscenser af folkvisor, vall-låtar o. s. v., —
med andra ord ha tydliga, palpitabla
tecken på, att han är född inom ett visst
konungarike.
Emellertid förefaller mig denna
uppfattning af nationalfärg lika ytlig, som om man
ville visa sin svenskhet genom att alltid gå
med en blå-gul rosett på mössan eller att
i tid och otid gnola på »Neckens polska».
Nationaliteten sitter betydligt djupare.
Den ligger i alla de medvetna och
isynnerhet omedvetna intryck, som en
människa från barndomen får af de
omgifningar, hvari hon lefver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
