Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En symfoni i D-dur. Af Helena Nyblom. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
Till och med hos de största, mest
all-män-mänskliga kompositörer skall man kunna
spåra deras nationalitet, den sitter i blodet
på dem.
Den enda konst, som icke har någon
nationel prägel, är den, som produceras af
de talanglösa efterhärmarne af andra
länders kompositörer. Ar det en personlighet
som diktar, kommer alltid hans verk att
bära prägeln af det land och det folk han
tillhör. Att söka efter att bli nationel i sin
konst, är lika meningslöst som att söka bli
originel. All äkta konst bär rasens och
personlighetens medfödda märke.
Hvad vi däremot fa lof att erkänna är
det faktum, att vi nordbor äro tvungna att
studera konst hos de stora kulturfolken.
Hvar skall väl en musiker kunna
studera musik, om icke hos Italiens och
Tysklands mästare? Skulle en konstnär vilja
anse sig oberoende af alla traditioner, af
alla lärdomar och inflytanden och tro sig
vara sig själf nog, kunde man med skäl
på honom använda Goethes ord:
>Das ist, ob ich ihn recht verstand,
Er ist ein Narr auf eigner Hand».
Men att studera är icke att kopiera,
och om Älfven har grundat sina studier på
Sebastian Bach, Beethoven och Cherubini,
så har han gjort det för att sedan på den
grund de ha lagt bygga sitt eget hus.
Den lärdom, som de stora mästarne
framför allt ha att ge, är den, att de lära
människorna att bli själfständiga, visa dem
vägen och medlen, hvarigenom en
personlighet skall kunna lära sig att uttrycka
sina egna tankar.
Ingen skulle kunna påpeka ett enda
ställe i Alfvéns långa D-dur symfoni och
med sanning kunna säga: »Detta är
lånadt eller stulet gods!»
Ett af de säkraste tecknen på sann
mu-sikbegåfning är rytm-sinne. Rytmen är
egentligen det första uppslaget till olika
musikkaraktärer. När man är glad, dansar
man. När man är ledsen, går man
långsamt och med släpande steg. Hos alla
spontana diktare är rytmen hjärtslaget, som
ger första impulsen till rörelsen.
Denna rytmkänslans säkerhet är mycket
utvecklad hos Älfven. Han vet, att genom
en förändrad rytm förändras känslor och
tankar, — man skulle vilja säga lifsåskåd-
ning. Så är t. ex. scherzot’s motiv
detsamma som andantets. Men genom en ny
rytm förändrar sig den stilla, tårdränkta
smärtan till vildt trots. Andantet har suckat
och stönat med böjdt hufvud och
undertryckta jämmerutbrott. Scherzot springer
upp med vilda skrik och hvirflar åstad med
hagelbyar och blixtar.
Finalens öfverväldigande verkan beror
till en stor del på de två motivens
fullkomligt motsatta rytmer. Medan
stråkinstrumenten i orkestern kämpa för lifvet i fugans
ansträngdt arbetande rytm, ha
blåsinstrumenten koralens lugna, breda rytm,
förkrossande och obeveklig som döden, till dess
ännu en annan rytm, klingande som ödesdigra,
afbrutna svärdsslag, gör slut på tragedien.
Lyssnar man sedan till de olika
instrumentens klanger, skall man finna, huru som
kompositören lagt det ord i munnen på
hvarje instrument, som bäst passar dess
olika temperament och klang-möjligheter.
Denna D-dur symfoni är icke ett
lofvande arbete, den är ett sällsynt fullödigt
och moget konstverk, som kommer att häfda
sin själfständiga plats, om herr Alfvén än
kommer att skrifva aldrig så mycket i
framtiden. Och att han kommer att skrifva
mycket, därom kan ingen tvifla, som har
hört hans D-dur symfoni.
Den vittnar om, att det strängaspel,
hvarifrån den är utsprungen, har många
strängar, och detta är dock den innersta
förutsättningen för, att många klanger skola
komma att susa därifrån.
Det ser ut som om den unge
kompositören kände till och förstod de mest
olikartade mänskliga känslor, och då räcker
icke en lång konstnärsbana till att uttrycka
dem alla.
Känner en musiker det mänskliga
själsdjupet så, som den unge Alfvén redan
visar sig känna det, då kan han dikta om
allt i toner, och hans diktning skall växa
i förhållande till allt, hvarmed hans
lifser-farenhet kommer att rikta honom.
Han har de tre viktigaste
förutsättningarna för att skapa stor konst. Först och
främst en mycket ovanlig begåfning.
Därnäst allvar, »denna sällsynta sak», och
slutligen en formbehärskning, som alltid skall
befinnas redo att tjäna hans idéer.
Med allt detta ha vi anledning att vänta
det allra bästa. Och vi vänta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
