Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett gammalt folk. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
carl g. laurin.
non icke! Den latinska rasens brackighet
får något särskildt stötande, här saknas
hvarje spår af humor och gemüth, och den
gör därför på själsligt högre stående ett
nästan fysiskt smärtsamt intryck.
Det är rika, fullödiga böcker Anatole
France bjuder sina läsare. Han är säkert
den kunnigaste, troligen den mest opartiske
ciceronen i de svårtillgängliga franska
hemmen, och det lönar sig att med honom
deltaga i hertig de Brécés stilla landtlif,
där de hertigliga damerna med trosvissa,
himmelska leenden tala om Notre Dame
de Lourdes, eller se den gamle hederlige
generalen Cartier de Chalmont med tårar
af äkta ångest anropa Notre Dame des Beiles
Feuilles om beskydd för republikens armé.
Man får i dessa böcker se och höra saker,
hvarom de ytligt mondäna romanerna
aldrig tala, får skåda ut öfver vinbergen och
de små hvitmenade husen med deras gröna
fönsterluckor, får deltaga i Mme
Berge-rets hushållsbekymmer och höra om det
franska penningesamlandet, den stora
nationens största och mest äkta lidelse.
Den, som främst söker spänning, skall
kanske finna dessa långa beskrifningar och
samtal tråkiga, och s. k. kärlek
förekommer föga. M. Bergeret när visserligen en
stilla beundran för Mme de Gromance,
stadens aristokratiska, äfventyrslystna skönhet,
som, i Virgiliusforskarens ensamma
drömmar, i sin blonda fägring förefaller honom
som en förförisk Helena, en vårfläkt full
af hyacintdoft och friskhet. I stilla
beundran för skönheten önskar han ej ens
mera, hans sinne för det sociala
afståndet, »för proportionerna», som han själf
säger, förbjuder honom att ens vilja något
annat än att i fred få på afstånd njuta af
hennes blå ögon och drottninglika gestalt.
Mme de Gromance är älskarinna åt en
mycket ung världsman, som, tveksam i
valet mellan henne och en automobil, beslutit
sig för alla de kostsamma resor och allt
det besvär, som en förbindelse med den
förnäma landsortsskönheten för med sig.
Yra ungdom! Mme de Gromance är en
energisk anhängare af abbé Guitrels
upphöjelse till biskop af Tourcoing. Den för
våra förhållanden tämligen förbluffande
ne-potism i detta och andra fall, som
Anatole France vidrör, är ett särdrag för det
franska samhällslifvet, och hvar och en,
som haft den fördelen att få deltaga i
franskt familjelif, har häpnat öfver den
naiva samvetslösheten i dessa damvisiter
hos praktiskt oansvarige ministrar för att
afrycka dem platser och pensioner eller hos
någon general för att intervenera till förmån
för någon sympatisk men för afgångsexamen
bäfvande elev vid Saint Cyr eller Saint
Maixent.
Att citera några af de mördande utfall,
hvarigenom författaren gisslar all den
dårhuschauvinism, förbunden med offentlig och
privat ohederlighet, som samlat sig till den
ohyggliga varbölden — affären —, hvaraf
landet nu lider, vore att förringa nöjet för
sådana, som ämna läsa böckerna. Ett
undantag kan jag ej neka mig. Det är
inledningen till ett öppet bref till M.
Fé-lix Faure, som Guitrel aflät, sedan han
genom de förenade ansträngningarna af
Mmes Worms-Clavelin, de Bonmont och
de Gromance samt patriarken af Nikomedia
intagit platsen som den helige Loups
efterträdare på Tourcoings biskopsstol.
Brefvet, som in extenso infördes i La semaine
religieuse, »La vèrité» m. fl. välsinnade
tidningar, börjar på följande sätt:
»Herr president!
Tillåt mig att, innan jag för till Edra
öron rättvisa klagomål och allt för väl
grundade fordringar, få njuta under ett
kort ögonblick af den innerliga
glädjen att känna. mig fullt ense med Eder
i en sak, som bör vara gemensam för
oss. Tillåt mig, att med afseende fäst
på de känslor, som måste ha upprört
Eder under dessa den långa pröfningens
och slutligen äfven tröstens dagar få
förena mig med Eder i en känsla af
fosterländsk hänförelse. Ack, hur har ej Edert
ädla hjärta måst klaga, då Ni sett denna
handfull förvillade människor okväda armén
under förevändning att försvara rättvisan
och sanningen, liksom det kunde
finnas en sanning eller en rättvisa i
opposition mot den samfundsordning och den
maktens fördelning Gud själf instiftat på
jorden! Och hur har ej detta samma hjärta
bort fyllas af fröjd, då det sett nationen
lyfta sig som en man utan hänsyn till parti
för att jublande hälsa vår tappra här,
Klod-vigs, Karl den stores, Ludvig den heliges,
Gottfrid af Bouillons, Jeanne d’Arcs och
Bayards här, för att omfatta denna härs
sak och hämnas dess oförrätter. Ack, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
