Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden.
335
framgång, har han producerat en
aktningsvärd rad af böcker och en lika
aktningsvärd bunt journalistik. Den substans,
af hvilken en så omfattande produktion
skall draga sin näring, kan icke alltid vara
lika kraftig. Af de två böcker han denna
gång samtidigt sändt ut i marknaden synes
mig också den ena, »Pastor Jespersens
Juleaften», höra till de blekare barnen i familjen.
Ämnet, en analys af själstillståndet hos några
stackars religiöst förvirrade varelser, har
redan förut så ofta och med mera styrka än
här blifvit behandladt. Äfven om man
betraktar boken som en ströskrift för dagen
med direkt polemiskt syfte, förefaller den
väl matt att kunna tillskrifvas någon
egentlig betydelse.
Däremot är »Sulamiths Have» en
roande och med stilfull konst formad bok,
om den än icke helt fyller ut den kanske
något stort tilltagna ram, som författaren
lånat från ett berömdt klassiskt verk. Den
vill nämligen vara en modern Decameron,
om än i miniatyr. Det är då först och
främst att beklaga, att författaren så nära
följer förebildens berättelseton i spåren —
en ny Decameron måste naturligtvis, om den
icke skall göras absolut öfverflödig af den
gamla, röra sig med moderna ämnen, och
det gör också författaren åtminstone delvis;
men moderna ämnen kräfva en modern stil.
Den stil, i hvilken Carl Ewald här berättar
sina anekdoter, undgår på sina ställen icke
att trötta genom sin väl tydligt instuderade
naivitet. Pastichens konst torde väl nu för
en tid bortåt ha sett sina bästa dagar.
»Sulamiths Have» är emellertid i hvart fall en
fängslande och spirituel lektyr och ägnad
att ytterligare bekräfta den redan länge
hysta misstanken, att den romantiska kappa
af dröm och svärmeri, i hvilken Ewald svepte
in sin debut, egentligen, rymde en liten kvick
och frodig humorist.
I likhet med alla omvända, försäkrar
den på senare år mera som katolik än
som diktare ryktbare Johannes Jørgensen
ofta, att han i sin nya tro har funnit
freden och lyckan. Som poet kommer han
därigenom stundom i en tragisk konflikt;
ty freden och lyckan ägna sig som bekant
icke särdeles för poetisk behandling. I
hvart fall är Johannes Jørgensen icke deras
skald: han har som bellettrist i så många
år tränat sig med att skildra de
disharmoniska själstillstånden, att han i sin litterära
alstring ännu alltjämt långt hellre och med
vida bättre resultat uppehåller sig vid
minnena och stämningarna från den tid, då
han ännu vandrade i mörkret, än vid
intrycken från sitt nya lif i nåden. Man
märker det äfven i hans nya samling »Digte».
Poem sådana som »Stilleliv» eller
»Morgenandagt», i hvilka han söker gifva ord
åt den ofvan antydda freden och lyckan,
sjunka alldeles tillsamman inför en dikt som
den om Paul Verlaine. I den rinner en
ström af äkta diktareblod — den rinner
också genom flere andra blad i detta häfte.
Ty fohannes Jørgensen är intet geni och
ingen mästare, men likväl en poet — i
sina bästa stunder poet nog att för ett
ögonblick kunna draga uppmärksamheten ifrån
den djupa intellektuela missaktning en
utveckling som hans måste ingifva, då den
formuleras så, som han har gjort det.
Viggo Stiickeiiberg är hos oss icke
mycket känd, ehuru han redan i många
år har fördrifvit sin tid med papper och
penna. Hans penna är kultiverad och fint
skuren, och han har ett sällsynt rent
konstnärligt samvete. Det oaktadt har hans
alstring icke satt synnerligt starka spår i det
litterära lifvet; han hör till den sortens
outtröttliga experimentatorer, som icke ha
lätt att finna gehör utanför det litterära
skråets gränser. Som något af ett
experiment verkar också hans novell
»Hjemfalden», om den än, tack vare ämnets
kriminalpsykologiska natur, har möjligheter att
vinna ett slags popularitet. Den innehåller
vackra och själfulla sidor, men den är
blodlöst berättad: konstruktionen lyser igenom
som ett skelett. Man tror icke ett
ögonblick på historien. Den är väl för öfrigt,
liksom d’Annunzios »Giovanni Episcopo»
och en del af Hamsuns — kanske äfven
Obstfelders — favoritmotiv, att betrakta som
en sen afläggare från Dostojevski.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
