Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nådig herrns älgjakt. Af Erik Hedberg. Med 4 teckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nådig herrns älgjakt.
359
nypolerade jaktknif. Det förefaller nådig
herrn som skulle t. o. m.
generalkonsuln finna sig med någorlunda jämnmod
i jaktens besvärligheter.
Men långsamt är det. Den ena
kvartstimmen efter den andra har krälat
fram. Solen börjar bränna på ryggen,
doften från porsen vid sjökanten försöker
verka sömngifvande, och det märks, att
sådana herrar inte ostraffadt kunna klifva
ur sängen klockan half fyra om
morgnarne. All naturen drömmer och snart
nog också generalkonsuln — och nådig
herrn med. Frid och stilla ro hvilar
öfver naturen.
Voff, voff! På en enda gång är
generalkonsuln alldeles spritt vaken igen.
Långt borta på andra sidan åsen har
Ralle fått fatt i älgarne. Så lugnt och
säkert det låter, skallet. Det hörs, att
Ralle är gammal och van. Grofva och
enstaka höras skallen närmare och
närmare. Så välla de fram ännu gröfre och
lugnare en lång stund från samma ställe.
Nu har han stånd på dem, Ralle, förstår
generalkonsuln. Innanför jaktvästen
klappar det eldiga jägarhjärtat i hopp och
bäfvan. Så blir det på en gång tyst,
och nästa skall kommer en god bit
därifrån österut. Älgarne ha vikit.
Anamma! De komma bestämdt ej fram åt
tjärnen. Det utställda folket sköter sig
dock ordentligt, ty plötsligt höras
aflägsna rop och hojtanden österifrån, och om
en stund närmar sig åter drefvet. Ralles
grofva bas hörs tydligare och tydligare,
och rätt fram mot mossen tycks det
bära. Generalkonsuln är sannerligen inte
alls omorgnad längre. När som hälst
väntar han att få se älgen komma fram
på motsatta sidan af mossen. Hunden
låter ju som skulle han vara alldeles
inpå en. Nu brakar det och plaskar. Det
är en bäck som den vilda jakten går
öfver. Nu, nu komma de. Där på
bortre kanten af mossen komma de ut-
springande. Först en kalf, så kon och
sist tjuren med Ralle på sidan om sig.
Det är verkligen en imponerande syn,
och den bakom skärmen kurande skytten,
som annars är så förkrossande lugn,
börjar känna en viss oro i kroppen. Midt
ute på mossen stannar hela sällskapet.
Kalfven står på tvären framför sin
mammas framben, och tjuren bakom dem
vrider sig då och då med en vresig
rörelse efter hunden. Marken, där de stå,
är full af små vattensamlingar mellan
tufvorna, och då tjuren ibland gör en
hastigare sväng efter Ralle, blänker det
till så lustigt i solskenet af det
uppsparkade vattnet. Kon, som är oroligare
än tjuren, börjar emellertid röra på sig,
går framåt, så tjuren efter. Och så
komma älgarne med Ralle efter sig rätt mot
generalkonsuln. — Märkvärdigt är det,
att en så behärskad karl skall bli bragt
ur fattningen, men ju närmre älgarne
komma, desto oroligare blir han. Han
måtte väl i all världen inte skjuta bom.
De äro nu inom godt håll. Han måste
skjuta — och skjuta lugnt. De ämna
sig fram mellan tjärnen och hans plats,
älgarne. Den där stora tjuren måste
omkull. Bösskolfven har länge legat mot
kinden, stadig måste siktningen vara,
men bössmynningen doppar upp och
ned, fram och tillbaka. Det går ej an
att dröja längre med skottet. Pang,
högra pipan! Och pang, den vänstra!
Ögonblickligen kasta älgarne förskrämda
om, och flyende göra de en sväng öfver
mossen. Ingen föll, märkvärdigt nog,
men den stora oxen blef nog
skadskju-ten, hoppas skytten. Han fumlar och
famlar och skall sätta in nya patroner,
men kan ej, händerna darra som asplöf.
Pang, dundrar ett skott från nådig herrns
plats. Och så ett till. —
Generalkonsuln ser öfver tjärnen, huru älgarne vid
skogsbrynet skilja sig åt. Tjuren med
hunden efter sig tar norr ut. Kon och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
