Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tidningsankan. Af Nat. Beckman. Med 5 teckningar af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat. beckman.
.364
andra, tills blott svansarna voro kvar.
Men ändå heter tidningsankan anka och
inte varg.
Vi få alltså gå vidare i vår revy af
de talrika förklaringsförsöken. En
förklaring, som särskildt för oss svenskar
kunde ligga rätt nära, är att antaga,
att ankans snattrande är orsaken till
benämningen. Denna förklaring har också
försökts, t. ex. af Schrader i hans bok:
Bilderschmuck der deutschen Sprache.
Men utom Sverige har ankan samma
namn som den vida mer poetiska anden,
hvilken just ej är någon sångfågel men
dock bättre vårdat sin röst än hennes på
grund af öfverkultur och vällefnad så
löjliga frände. Vi måste därför söka en
förklaring, som obetingadt passar äfven
utom vårt land.
Vi stöta då i vårt södra grannlands
litteratur på ännu ett försök, som går
ut från en karaktäristisk egenskap hos
anden och ankan. Det är deras förmåga
att försvinna i vattnet och åter dyka upp.
Tidningsankans förmåga att dyka upp i
den ena »samtidan» efter den andra är
obestridlig. Vi, som lefva i en tid, då
man ofta läser flera tidningar, kunna
hvarje vecka konstatera den.
Förklaringsförsöket (den dykande anden) har
för resten intet sämre ursprung än
bröderna Grimms ordbok, så det tål nog
att diskuteras. Men man måste fråga
sig: är uppdykandet en tillräckligt väsent-
lig och tillräckligt karaktäristisk
egenskap för tidningsankan för att ha gifvit
upphof till hennes namn? Vi betvifla
det, så mycket mer, som på ett tidigare
stadium af pressens historia, då väl i
regel blott ett blad fann vägen till hvarje
hus, pressankornas uppdykande nog ej
kom till synes för synnerligen många
tidningsläsare.
Ännu otroligare är det i Svenska
Akademiens A-häfte (1870) upptagna
förslaget, att utgångspunkten skulle vara
ankornas vana att i en rad simma ut på
vattnet. Detta antagande synes väl blott
»honoris causa» kunna citeras 1899.
Alla dessa förklaringsförsök ha det
gemensamt att ej ha gjort allvar af att
tillgodogöra hvad vi veta om ordets
historia. Vilja vi fortsätta på den vägen,
skulle vi ju kunna ytterligare öka de
redan förut mer än tillräckligt många
försöken. Vi kunde till exempel (med
öfvergifvande af vår nationela anka
och fasthållande af den
allmänt-euro-peiska anden) tänka på anden som
jaktföremål och i henne se en släkting till
söndagsjägarens historiska hare, som
antingen icke existerar eller är köpt hos
hökaren. Vi kunde också i det franska
canarder, »skjuta från ett bakhåll», tänka
oss en öfvergång till betydelsen narra,
lura och från denna betydelse vore det
ju ej så långt till canard, »tidningsanka.»
Denna tillökning i
förklaringsförsöken ha vi gifvit blott för att visa hur
osäker en etymologisk gissning blir, då
man ej följer den ledning, som historien
bjuder. Vi vilja nu se på de förklaringar,
som i detta afseende bättre tillgodose
vetenskapens kraf. Vi vända oss då först
till de romanska språken (representerade
af franskans »canard»), ty det är i dessa
språk som forskaren är van att finna
ursprunget till en massa kulturord, icke
blott sådana, som med hull och hår, med
ljud och stafning vandrat öfver i de ger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
